Doing Dames

Kommer just ifrån allra första brainstormträffen med drömnätverket Doing Dames. Det utgörs av unga inflytelserika kvinnor från vitt skilda ställen i samhället men med samma driv att förbättra världen. Fantasin flög iväg om hur det kommer att vara när vi träffas igen om 30 år. Svindlande tanke om vad vi hunnit göra tills dess och hur världen är då.

Att vi hade mycket gemensamt var ingen överraskning men vilka saker var en stor aha-upplevelse. T.ex. tampas alla med att pendla mellan att ena dagen känna att allt är möjligt, producera till vansinne och njuta av varje sekund och nästa dag känna oss som minst i världen.

Språkrörskapet är så hela tiden. Fortfarande behöver jag nästan varje dag göra någonting helt nytt, som jag aldrig gjort förut. Det är också det jag tycker är bland det allra roligaste – att ena dagen ladda för direktsänd kärnkraftsdebatt mot Carl B Hamilton fast jag aldrig tagit en debatt förut, att en annan skriva krönika till DN-bilaga med 950 000 läsare fast jag aldrig skrivit en krönika förut och att i nästa göra någonting ännu som är ännu knäppare om man tänker efter. Mina två senaste infall är som några av er vet att skriva en bok och göra en film om grön ekonomi, alltså en ekonomi som värderar andra saker än pengar som t.ex. miljöns värde, hur vi mår, sociala värden osv.

Arbetsprocessen har hittills varit helt knäpp. Jag har börjat prata om vad jag vill, massa personer som jag beundrar och dröm om att arbeta med har erbjudit sig att göra allt ifrån banbrytande layout till specialkomponerad filmmusik. Det har flutit på så himla snabbt och lätt att jag bara greppat efter nästa tips och nästa tips och nästa tips.

Men så en dag i veckan ungefär drabbas jag av kalla kårar. Jag kommer på att det ju egentligen inte finns någonting som talar för att jag kan det jag håller på med och att jag skall lyckas slutföra projekten. Jag har ju aldrig filmat och jag är nog ensam i Sverige med att inte lyckas få ihop en B-uppsats på fyra tillfällen. Att det var för att jag fick chansen att åka på FN-förhandlingar under den perioden fyra terminer på raken är ingenting jag kan påminna mig om att det är ett giltigt själ vid just det tillfället. Jag funderar på att ge upp, börja jobba på fik eller bara fly landet. Sedan kommer jag på att även om jag inte kan förklara hur jag kan så gör jag det ju redan och så börjar jag jobba med det stora självförtroendet och förhoppningen om att revolutionära världsordningen igen. Och sådär håller det på!

Helt plötsligt satt jag i ett rum där alla är såhär!

En del kallar vår tid för the Century of Amateurs. Jag älskar den tanken. Jag förklarade också min inre berg-och dalbana för Anna Emmelin som arbetar på Albaeco och som jag beundrar mycket. Hon sa att vi som arbetar med klimat och hållbarhet borde tillåta oss att helt slippa att tänka så. Vi har helt enkelt inte tid. Vi får gå in, göra vårt bästa och fungerade det inte så har vi i alla fall gjort allt vi kan. Jag gillar tänket starkt. Samtidigt tror jag att det kommer att fortsätta att kännas ett bra tag till i de lägena liksom när det går riktigt bra finns det ingenting bättre än att dela det med andra i samma situation. Tanken flög också iväg till när vi träffas fortfarande om 30 år, hur vi är då och vad vi åstadkommit tills dess. Då känns alla små aktuella orosmoment också så mycket mindre.

Jag tror att vi är väldigt många som känner samma sak. Vill därför slå ett slag för att starta upp fler informella såväl som formella nätverk, hemliga klubbar, mentorskapsrelationer och kräkklubbar.

Förutom Doing Dames är jag med i en liten samling människor som träffas och diskuterar vår tids största utmaningar och möjligheter över kvällsmat ibland. För några år sedan skapade vi en visionklubb där man fick drömma ut sina visioner två timmar varje tisdag och nu vill jag också ha några seniora kvinnor som gått igenom och längre än det jag går igenom nu. Men listan skulle kunna göras mycket längre.

Jag tror att det hör till vår tid och att det bara kommer att bli vanligare och vanligare. Jag upplever att vi blir fler och fler som vill försöka oss på att skapa nya lösningar och prova rejält nya vägar än vad någon gått tidigare. Då behöver vi varandra för att våga vara amatörer.

 

Annonser
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

3 kommentarer till Doing Dames

  1. Linnéa skriver:

    Vad glad jag blir att läsa din ärliga och själfulla berättelse om din vardag! Ditt nätverk kommer att vara ovärderligt i framtiden, tro mig. Ni kommer att behöva varandra i svåra stunder eftersom många av er säkerligen kommer till maktens korridorer! Riktiga vänner växer inte på träd, men de riktiga vännerna ger svalka under brännande dagar. Lycka till med nätverket!

  2. Thea skriver:

    Väl skrivet!

  3. Ola Nilsson skriver:

    Tack för dina helt öppna tankar, funderingar och reflektioner fina Rebecka! Jag känner OCKSÅ likadant som dig/er – berg-och-dalbana verkligen! Du gör så himla mycket bra grejer och om jag har lärt mig något de senaste tre månaderna, sedan terrordåden i Norge så är det att vi som har den där brinnande känslan i magen för att något måste hända, massor av saker måste göras och vi är bland de som måste och vill göra det… – vi får bara köra – försöka vårt bästa, försöka inkludera, inspirera, involvera, empowera och mobilisera alla vi kan på vägen, men inte släppa taget om den där känslan. Jag är övertygad om att den drivkraften är ostoppbar.

    För mig så blir det liksom nästan andligt för att jag upplever att det kokar ner till att hjärtat liksom slår några extra slag eller har växt några storlekar och det liksom bara flödar en sån fantastiskt stark energi ut i blodet hela tiden. Sen vet jag att vägen inte är spikrak och jag vet att den energin kommer kunna riktas i tusen olika riktningar och massvis med olika bra projekt, rörelser, arrangemang och grejer, men det finns inget sätt att ignorera att den finns där och att den är kraftfull och att den inte längre går att stoppa tillbaka i någon burk…

    Kör på Rebecka! Skönt att höra att du också omger dig med andra som ger och plussar på energi och som kan ge feedback och input och kanske avlastning eller stöd.

    Jag läste nyligen detta citatet som jag vill dela med mig av också. Tycker det är inspirerande och fortfarande väldigt relevant i vår tid (jag vill dock gärna utöka strategimöjligheterna) :

    ”Ni är den första generation som på vissa avgörande punkter inte får misslyckas. I den meningen är ni unika. För att undgå att misslyckas måste ni först och främst ha en obändig framtidstro, en övertygelse om att problemen är möjliga att lösa, tillsammans, genom politiska (ideella, samhällsentreprenöriella, folkrörelsebaserade, personliga och samhälleliga. (mina tillägg)) åtgärder, till förbättring av samhället.”
    Olof Palme – anförande vid SSU-kongressen, 13 juni 1984


    ola

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s