Att brinna utan att brinna upp

Idag har jag haft den stora söndagsslakten – slaktat mailboxen med hundratals olästa mail och slaktat att göra-listan med många roliga men ack så många punkter. I ärlighetens namn är känslan i denna stund nu när jag är klar svårslagen! Vet inte riktigt vad det säger om mig…

Men i veckan skall jag vara spritt språngande ledig. Jag insåg att det bara är 2,5 veckor tills jag först åker till Kairo över valen där och sedan direkt till två veckors klimatförhandlingar i Durban. Det lär bli bland de starkaste upplevelserna hittills i mitt liv men också bland de mest krävande och då vill jag kunna vara närvarande helt och fullt.

Jag känner att jag slitit väl hårt den senaste tiden. Jag tänker sämre och sover sämre än vanligt och får kväljningar när jag borstar tänderna. En del tycker att man inte skall prata om det utan visa upp en hård fasad men jag vill att vi skall ändra på det. Jag tror och hoppas att jag skall vara på banan igen om jag bara får ligga still på rygg en vecka men helt säker kan jag inte vara. Jag har varit med om att det tagit lång tid innan det blivit bättre och alltför många av mina kompisar har redan varit sjukskrivna för utbrändhet – en del innan de hunnit fylla 20 år.

Jag drack öl med Sanne Aronsson förra måndagen som skriver en bok om unga inflytelserika kvinnor som jag skall vara med i, är en väldigt bra coach och dessutom initiativtagare till nätverket Doing Dames som jag bloggade om för några dagar sedan. Vi hade inte träffats innan så vi började med att dela våra livshistorier – hur vi växt upp, vad som fick oss att bestämma oss för att försöka göra något och vad vi gjort sedan dess. Men efteråt hände något som jag inte varit med om förut. Vi liksom kollade på varandra och sa mer eller mindre samtidigt ”Fast sådär var det ju inte bara” och ”Ja, men nu berättade jag ju bara om allt som gick bra”! Sedan berättade vi om en massa saker som inte gått bra också. Det var mycket mer intressant och egentligen borde det vara så självklart! Vi har ju alla de där obekväma erfarenheterna och minnena och skulle må väldigt mycket bättre och dessutom bli mycket bättre om vi vågade dela med oss av dem. Så varför kan vi bara inte göra det?

För min del är det nog till stor del ett slags duktig flicka-syndrom som jag fick god hjälp av samhället att utveckla redan i lågstadiet. Helst vill jag vara alla till lags hela tiden. Det gick bra ganska länge men nu som företrädare för ett ungdomsförbund till ett parti som bara favoriseras av 7,35 % av svenska folket är det lite svårt att vara älskad av alla. Jag är förvisso nästan skrämmande bra på det trots det. De radikala tillväxtkritikerna till vänster gillar mig ofta, högerentreprenörerna likaså och på Almedalen fick jag till också med beröm från Sverigedemokrater efter en debatt om grön ekonomi. Rent logiskt är jag jätteduktig på att fatta att det är omöjligt i längden och inte ens särskilt önskvärt men det räcker ju inte för att det skall kännas i magen.

I magen känner jag dock min avsky för syndromet. Jag hatar det så innerligt och inte minst att hur så stor del av dagens barn och unga och inte minst tjejer fostras in i det. Det får vi kämpa med för resten av våra liv.

Jag vill verkligen att vi tar tag i det med kraft nog att göra upp med det för gott. Rent konkret skulle jag vilja se en helt annan slags skola som istället för att fokusera så blint på vad som är ”rätt svar” skulle rusta oss med självkänsla, självförtroende, kreativitet och innovationskraft att istället hitta nya svar. Det är ju dessutom just det vi behöver mer än något annat i vår tid med de globala utmaningar och möjligheter som vi står inför.

Jag skulle också vilja att vi satsade rejält på civilsamhället. Det är här liksom i musikskolor och idrottsklubbar som så många av oss hittade och hittar den mening, kunskap och det jag som vi inte får möjlighet att vara någon annanstans. Under valrörelsen 2010 ”råkade” vi fördubbla Grön Ungdoms medlemsantal men till följd av regeringens civilsamhällespolitik fick vi trots det flera hundra tusen kronor mindre att röra oss med. Lika glad som jag är över alla de medlemmar som får ett meningsfullt sammanhang och ett konkret sätt att förbättra världen i, lika ledsen är jag över alla de chanser vi skulle kunna skapa men inte har kapacitet till, men kanske mest av allt hur många som bränner ut sig när de försöker att ändå göra det möjligt.

Jag tror att vi som så konkret arbetar för en bättre värld blir mycket mer sårbara. Det är så lätt att i varje prioritering ställa världens framtid mot sitt eget behov av att bara se en halvkass film. Jag fattar att det är sjukt, säger ideligen till andra att jag egentligen tror att vi dessutom kan göra världen mycket bättre om vi har roligt under tiden, menar det och inser framför allt att det enda sättet att verkligen göra skillnad är att orka och vilja fortsätta hela livet ut. Det är ett Marathonlopp och den som vinner är den som springer leende i mål. Ändå är det så lätt att falla dit och springa för allt vad vi vågar.

En sak som späder på det än mer är att så många i våra organisationer ber oss göra mer men så få ber oss ta det lugnt. För mig finns det egentligen ingen förutom Björn som på riktigt har koll på alla saker jag gör och jag har inte koll på någon annans hela att göra-lista heller förutom möjligen hans. Så när jag ber andra om tjänster har inte heller jag den blekaste aning om personen gör rätt i att prioritera att ta tid till mig eller egentligen borde ha sagt nej. Om inte vi kan prioritera och säga nej ibland mellan debattartiklar, interna möten i mängder, krönikor, debatter, besök hos lokalavdelningar ute i landet, globala konferenser och allt annat så blir det ju liksom allt eller till slut ingenting.

Någon sa att ”vi är generationen som bara jobbar när vi vill men jobbar hela tiden” och det ligger mycket i det. Jag hade tänkt vara ledig varje vecka men det har i ärlighetens namn varit så roligt att jobba att jag inte haft lust att vara ledig. Min mentor Anna sa att det kallas för honungsfällan, ett begrepp som myntades under IT-bubblan. Och det är nog mycket som är likt nu som då – känslan av att vad som helst är möjligt och att det är upp till oss och nu det gäller. Skillnaden är att nu skall det ju gälla för kanske resten av livet.

Om jag lyckas tror jag att det kommer att vara för mina vänner. Många av dem har varit i liknande situationer men nästan alla är helt utanför partiet. Det gör att de alltid ser till mig först och tillsammans med mamma, pappa och lillebror finns de där i alla lägen. Det andra skulle vara om jag en gång för alla gör upp med duktig flicka-syndromet och börjar stå upp för mig själv men det är inte så lätt. Ofta gör det inte så att jag låter bli att försöka men däremot säkerställer det att jag under hela processen tvingas göra upp med en berg- och dalbana av tilltro och tvivel på mig förmåga och det suger energi som få saker kan matcha.

Samtidigt önskar jag att hela civila samhället skulle hjälpas åt för att hitta nya sätt att förhålla sig till den så generellt väldigt höga arbetsbelastningen i våra organisationer. Så att vi kan brinna utan att brinna upp.

Annonser
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

11 kommentarer till Att brinna utan att brinna upp

  1. Martin Oscarsson skriver:

    Åh Rebecka! Så oerhört viktigt och bra!
    Vi måste alla bli duktiga på att uppmana varandra att vara lediga lagom mycket, och jobba lagom mycket. Det kräver också att vi ger förutsättningarna för det genom att lägga lagom förväntningar och arbetsbördor.
    Jag är mycket imponerad och ännu mer stolt över den gröna rörelsen efter det här. Bra! Ha en bra och skön ledighet!

  2. Ping: till alla duktiga flickor | mariafrisk

  3. Ping: Att skämmas när man inte orkar med – Niclas Persson

  4. Leif L skriver:

    Du har så rätt. Vi måste skapa en annan skola, där analyserna, tankeprocesserna, reflektionerna är lika viktiga som att ”få rätt svar”. Vi måste få en skola där vi arbetar för att eleverna ska bygga upp sin självkänsla. Vi måste helt enkelt få en skola som utgår från elevernas behov.
    Annars så kommer vi i allt högre grad få en skola där eleverna inte känner sig hemma och delaktiga i. Hoppas att du orkar kämpa för en sån skola!
    Men var rädd om dig själv och vakta dina gränser, för som någon klok person sa; Att säga ja till någon annan kan vara att säga nej till sig själv

  5. En vän skriver:

    Otroligt bra skrivet Rebecka! Så viktigt!

  6. Hannah - Id est skriver:

    Riktigt, riktigt bra skrivet! Jag är min egen hårdaste domare vilket har lett till att jag numer är så stressad för att hinna med så mycket som möjligt så perfekt som möjligt att det ibland känns som att jag inte kan tänka, skriva bra eller sova bra. Önskar att jag kunde komma på en lösning innan min sista hjärncell går upp i rök..

  7. Ping: Vad vill du egentligen? | Ett Gott Arbetsliv

  8. Ping: Veckans mest intressanta blogginlägg | Projektil

  9. Ping: När är det inte värt det längre? | Rebecka Carlsson

  10. Ping: Det vackraste jag vet | Isabel W. Sörensen

  11. Ping: Det vackraste jag vet « Sveriges elevråd – SVEA

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s