Allt du behöver veta inför FN:s klimattoppmöte i Durban

28 november-9 december går FN:s klimattoppmöte COP17/CMP7 av stapeln i Durban, Sydafrika och många har hört av sig och frågat vad som kommer att hända där, så här får ni nu en crash course med allt ni behöver veta! Det blir olagligt långt för att vara ett blogginlägg men för dig som vill få koll på läget kommer det att vara väldigt värt det! 

Conference of the Parties 17 (COP 17) i Durban ses ofta som sista chansen att skapa och anta ett nytt bindande internationellt avtal som tar över efter Kyotoprotokollet som sträcker sig till 2012. Avsikten var att ett sådant avtal skulle antas redan vid COP 15 i Köpenhamn 2009, men dessa planer grusades ganska rejält. Istället enades länderna om frivilliga åtaganden på en nivå som är helt otillräcklig.

Vad som kommer att levereras vid mötet är ännu oklart, men vi vet med säkerhet en sak: det kommer inte att bli det globala, bindande och långsiktiga avtal som man hoppades skulle komma redan 2009. Något sådant finns helt enkelt inte på bordet.

Därför bör inriktningen nu vara att enas om en ny åtagandeperiod för Kyotoprotokollet och att skapa en bra grund för ett framtida avtal som kan leva upp till vad som krävs; där alla världens länder är med, där målen är vetenskapligt underbyggda och där fördelningen av ansvaret är rättvis.

Problemen

Huvudproblemet i förhandlingarna är en brist på förtroende. De industrialiserade länderna har tagit på sig huvudansvaret i klimatarbetet och i decennier har man lovat runt men hållit tunt. Detta har skapat en stämning av misstro från de fattiga länderna. Samtidigt kräver nu de rika länderna att de rikaste bland utvecklingsländerna ska ta ett ansvar.

Förhandlingsspelet präglas även av det globala maktspelet. Många rika länder ser sin position hotad av framväxande ekonomier och lider av vanföreställningen att en omställning till ett klimatsmart samhälle skulle innebära en nackdel i den globala konkurrensen. Därför vill man på inga villkor gå längre än vad man är tvungen att göra och absolut inte längre än vad andra gör.

Resultatet blir en debatt som – under alla tekniska termer och stora ord – ofta rör sig på dagisnivå.

I sak finns det en rad nyckelfrågor som behöver lösas för att enas om ett nytt avtal. De två viktigaste är dock desamma som inför Cancun och inför Köpenhamn. Faktum är att det är samma frågor som har stått i centrum för förhandlingarna ända sedan klimatkonventionen undertecknades för snart tjugo år sedan: vem som ska minska sina utsläpp och vem som ska finansiera. Inom dessa ryms sedan en mängd delfrågor.

Utsläppsreduktioner

Vem ska minska sina utsläpp, hur mycket och till när? Till att börja med finns det inget mål för utsläppsreduktioner, bara ett mål om att klimatförändringen inte får överstiga två grader. Många fattiga länder kräver att detta ändras till 1,5 grader men oavsett vilket av dessa mål man jobbar mot är det klart att stora reduktioner behövs och att de måste kvantifieras och fördelas. Det behövs ett tydligt reduktionsmål och åtaganden.

Att sätta ett sådant mål är förhållandevis enkelt, men att fördela ansvaret är förenat med stora svårigheter: rättvise- och utvecklingsperspektiv komplicerar bilden.

Frågan rymmer en stark konfliktlinje mellan industrialiserade länder och fattiga länder. De industrialiserade länderna har genom både klimatkonventionen och Kyotoprotokollet åtagit sig ansvar för att minska utsläppen. Båda dokumenten har ett starkt rättvisefokus där fattiga länder tillåts att öka sina utsläpp, medan de industrialiserade länderna ska minska sina till en nivå så att farlig klimatförändring undviks. Bakgrunden är att problemet har skapats av de rika länderna och att det är där som det finns pengar att göra något åt det. Förorenaren betalar.

Detta är svårt att säga emot och har manifesterats i både konventionen och Kyotoprotokollet som att klimatfrågan rymmer ett ”gemensamt men olikartat ansvar” för rika och fattigare länder.

Utvecklingsländerna vill därför att de industrialiserade länderna gör nya åtaganden om reduktioner genom en ny åtagandeperiod under Kyoto, ett KP2. Många av de rika länderna vill skrota hela Kyotoupplägget och skapa ett nytt avtal där alla är med och där även de växande ekonomierna ska vara med och göra liknande åtaganden.

Det mest framkomliga är att göra båda delarna: dels en ny åtagandeperiod under Kyotoprotokollet för de rika länderna fram till år 2017 (KP2) och dels ett nytt avtal som träder i kraft efter KP2 och där alla länder ingår. EU driver denna linje men inte särskilt tydligt eller övertygande. Sverige har bidragit till att vattna ur redan svaga skrivningar inför Durban-mötet.

Finansiering

En lika viktig och komplicerad fråga i förhandlingarna är frågan om klimatfinansiering, dvs finansiering av utsläppsreduktioner och anpassning i utvecklingsländer. De rika länderna har accepterat ansvaret för en sådan finansiering i både klimatkonventionen och Kyotoprotokollet, samt att den ska vara utöver biståndet.

Frågan innefattar många delar och har dragits i långbänk i många år. Förutom den självklara frågan om hur mycket pengar som behövs, råder det konflikt inom flera principiella frågor såsom varifrån pengarna ska komma, hur de ska fördelas och vilka organ som ska ansvara för administrationen.

Finansieringspaketet är uppdelat i två delar: fast track och långsiktigt. Fast track innebär att de rika länderna ska ställa upp med pengar på kort sikt, fram till och med 2013, och långsiktig finansiering som har fokus på 2020 och därefter.

Lagom till COP 15 i Köpenhamn 2009 började siffror äntligen att komma på bordet och det har gjorts framsteg i alla delfrågor. Men fortfarande saknas pengarna.

Det handlar om mycket pengar, så mycket att de rika länderna inte anser att det kan hanteras över statsbudgeten, kanske dubbelt så mycket som biståndet för Sveriges del – eller mer. Istället söker man nya finansieringsformer, exempelvis internationella avgifter på sjöfart och flyg samt skatt på finansiella transaktioner.

Den mest kända konflikten gäller att pengarna ska vara utöver biståndet. Praktiskt taget alla rika länder som har utlovat fast track-pengar räknar nu in dem i biståndet och det finns en sandlådediskussion om vad ordet additionellt egentligen betyder och hur det ska räknas.

Ordens betydelse blir lätt en destruktiv diskussion och det gäller att komma ihåg målet. Vitsen med hela upplägget är att fattiga länder ska få pengar till anpassning och reduktioner – men att betala över biståndet innebär helt uppenbart att de inte får det, vilket drabbar oss alla. Sverige tillhör tyvärr den skara där biståndsprojekt dubbelräknas och påstås vara klimatfinansiering.

 Byggstenar

Miljöpartiet de gröna anser att mötet i Durban måste ta viktiga steg mot målet att skapa ett heltäckande globalt och bindande avtal som förhindrar en farlig klimatpåverkan.

Vi tvingas tyvärr konstatera att förhandlingarna inte ens i bästa fall kommer att nå hela vägen mot detta mål eftersom flera viktiga grundstenar inte ens finns på förhandlingsbordet. Det gäller exempelvis målet att temperaturhöjningen ska begränsas till högst 1,5 grader, vilket vi stödjer. Den frågan har i förhandlingarna skjutits fram till en översyn år 2013. Något brett, långsiktigt och bindande avtal finns inte heller i korten och den finansiering som man nu har enats om är alldeles för lågt beräknad.

Därför är målet i Durban att komma framåt och lägga en bas för fortsatt arbete. De viktigaste delfrågorna där det krävs beslut i Durban är:

  • De globala utsläppen av växthusgaser ska kulminera år 2015 och därefter minska med minst 80 procent till år 2050.
  • Etablera en process för att höja åtaganden om utsläppsminskningar så att de når upp till vad som krävs för att hålla temperaturhöjningen under 1,5-2 grader.
  • Höj EU:s ambitioner till en minskning med minst 30 procent jämfört med 1990 oavsett vad andra länder förbinder sig att göra.
  • De länder som har åtaganden enligt Kyotoprotokollet bör ingå avtal om en ny åtagandeperiod för åren 2013-2017.
  • Täpp igen kryphålen i det nuvarande Kyotoprotokollet när det gäller skogsfrågor och överskjutande utsläppsrätter.
  • Ta fram riktlinjer och mandat för ett långsiktigt och bindande avtal för alla världens länder som kan antas 2015 och träda i kraft 2017.
  • Tillämpa de som man kom överens om i Köpenhamn och senare i Cancun om långsiktig finansiering med minst 100 miljarder US-dollar per år (år 2020), inklusive källor till finansiering, dvs skatter på sjöfart, flyg och finansiella transaktioner.
  • Regler som säkrar att fast track-finansieringen blir additionell, dvs utöver biståndet, och att leveransen av stödet är transparent.
Ännu mer detaljerad info finns i länken i blogginlägget nedan. Hoppas ni har en fin kväll!
Annonser
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Allt du behöver veta inför FN:s klimattoppmöte i Durban

  1. Ping: 17 genvägar till COP17 | Rebecka Carlsson

  2. Ping: Liveuppdaterar direkt från slutförhandlingarna på COP17 | Rebecka Carlsson

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s