Att resa och att stanna upp

Det kom över mig nu alldeles nyss när jag spontant bestämde mig för att packa – att vi reser nu natten från tisdag, att jag inte kommer att vara hemma på en månad men mest av allt att de veckor som kommer nu lär bli de bland de mest intensiva, utmanande och omvälvande hittills i mitt liv.

Först skall vi till Kairo för att följa nyckelpersoner från revolutionen under de egyptiska valen, sedan direkt till Durban för FN:s klimattoppmöte COP17 och sist till Kapstaden. Förutom att jobba mot svensk media och sociala medier skall jag också filma för första gången. I Egypten skall jag vara med och göra en dokumentär tillsammans med Love Kjellson som skall porträttera vad som egentligen hände med personerna som bestämde sig för att göra revolution. I Sydafrika skall jag filma öppningsscenerna till en film om Grön Ekonomi som jag skall göra under våren. Men så sent som igår hade jag inte ens kameror så det hela har känts tämligen avlägset. En bedjande facebookuppdatering senare hade jag två kameror att hämta under dagen och nu står jag här lika förväntansfull som spritt språngande skräckslagen. Vad skall vi vara med om egentligen och vad skall jag göra av det för att göra det rättvisa?

Men halvvägs in i packningen kom en helt annan känsla över mig. Jag skar ut Egypten och Sydafrika ur min Africa On A Shoestring och den sköljde över mig totalt – nostalgin och minnen från de senaste åren.

Jag och min bästis Katarina köpte likadana guideböcker efter studenten och lusläste dem från pärm till pärm innan vi bestämde oss för att åka till Västafrika. I norra Mali hamnade vi i väpnade konflikter orsakade av klimatförändringar som fått grundvattnet att sina, maten att försvinna och stamrivaliteter att övergå i beväpnat våld. Det var där och då som jag bestämde mig för att göra vad jag kan för att bidra till att skapa en lösning för klimatfrågan.

Förvirringen, vilsenheten och trevandet när jag kom hem och skulle börja var total men när jag väl började komma mig för att verkligen sätta mig in i frågan och tjata mig in i olika sammanhang var det ändå lite som att trampa på ett hav av bananskal. Alldeles för långa perioder sedan dess har varit så intensiva att jag inte förmått mig att ta mig tid att reflektera över vad jag egentligen varit med om, hur jag förändrats och även hur jag förändrat. Jag har levt i vad en del kallar Nextophia – i det vi skall göra i morgon.

Nu när jag satt där med guideboken kom de över mig – minnena och känslorna från det som hänt sedan jag reste med den sist. Jag kände känslan jag kände första gången när jag började känna att jag hade lite lite koll. Jag hade fått tag på FN:s klimatpanel IPCC:s rapport samt Klimatberedningen och lusläste dem på chartersemestern med illgul överstrykningspenna tills Klimatberedningen var så sliten att alla sidorna föll ur och seglade ut i havet. Sedan kom känslorna över mig från de första gångerna jag kände att jag fick bidra. Som när jag fick mitt första klimatsommarjobb och eran som Lisebergskanin var ett minne blott. Eller som när jag fick vara Sveriges ungdomsrepresentant i FN:s kommission för hållbar utveckling i New York och jag och tre galna ungdomar till övertalade USA:s delegater att lyfta våra förslag som vi skrivit i facebookchatten som USA:s. Dessa känslor blandades med dem av ilska, som när klimatförhandlingarna brakade samman i Köpenhamn och när världens ledare inklusive Sveriges inte hade något nytt att komma med till förhandlingsbordet på toppmötet året efter i Cancún. Allt detta blandades med känslor av flow, som när jag startade mitt eget företag för att göra klimatneutrala produkter och satt uppe hela nätterna och brainstormade affärsidéer och de långa dagar jag delat med Björn och känslan varit att vi är något viktigt på spåren.

Det är så lätt att springa så fort och nu har jag verkligen gjort det igen. På ett sätt är det inte konstigt. Bara Egypten eller Durban för sig hade varit mer än tillräckligt och på varandra kommer det att bli rejält utmanande. Samtidigt är det ju just då ännu mer som jag egentligen vill vara närvarande.

När jag var i FN första gången fick jag ett sådant moment. Jag hade fått en rejäl reva i nylonstrumpbyxorna och sprang hem till hotellet på lunchrasten för att byta. På väg tillbaka stannade jag plötsligt mitt på trottoaren. De senaste veckorna hade jag skummat närmare 3000 sidor klimatkonventioner, klimatforskning och jobbat fram en egen agenda att driva mot svenska regeringsdelegationen på nolltid. Men nu sken solen, FN-skrapan var mitt framför mig och ett glatt gäng byggarbetare tjoade en bit bort. Jag stod där i minuter, blundade, andades och kände hur tacksam jag var för att få vara just här. Inte främst för att få vara i FN utan främst för att få ägna min tid, energi och vilja på det jag tycker är allra viktigast i vårt tid.

Jag gör det förresten varje dag nu också. I Gamla Stan på väg till Riksdagen nyper jag mig lite i armen. Jag trodde att det skulle börja kännas löjligt efter ett tag men det gör det inte. Jag är tacksam för varje dag jag får ägna mig åt just det här. Samtidigt skulle jag vilja vara ännu mer närvarande när jag väl kommit in i riksdagshuset också men då är jag ofta i imorgon. Natten från tisdag åker vi. Jag hoppas att det blir en resa där jag lyckas stanna upp.

Dessutom hoppas jag kunna leverera en massa bra bloggmaterial och dessutom håller vi på att fila det sista på rebeckacarlsson.com som kommer inom en väldigt snar framtid så håll till godo och sov så gott!

Annonser
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

En kommentar till Att resa och att stanna upp

  1. Hans-Olof Tani skriver:

    Kom ihåg att vi är många på den här planeten och att många av oss strävar i samma riktning som du! Du kan inte och ska inte bära allt på dina axlar. Till sist är det ändå när vi kollektivt flyttar oss i samma riktning som politiken ändrar sig, som i Egypten. Det var kraften i den den stora rörelsen som förändrade inte enskilda personer.

    Du har en helt sagolik energi, men bränn inte ut dig. Kom ihåg att bara vara dig och lev! Vi behöver dig i många år framöver!

    Hälsa Egypten och Sydafrika! Två länder i mitt hjärta!

    Hans-Olof

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s