Med tårgas i ögonen syns Sveriges ansvar klart och tydligt

Nu är jag i säkerhet igen men det har banne mig inte varit nådigt. Det började redan idag när vi gick ner på Tahrir vid lunchtid. Torget såg först dött ut men såg jag att det var en massa människor i ena hörnet. Jag gick dit och såg minst två stora gäng vara samlade på samma gata där bråken bröt ut inatt. Nära stod en polistruck med utslagna rutor och stämningen var mer hätsk än jag tidigare upplevt. Män kom springande med gasmasker som de inte hade på sig igår och många fler hade påkar än igår och i natt. På gatan låg också högar med stora stenar och fönstren i höghuset på andra sidan gatan hade nu krossade rutor. Under högljudda demonstrationsramsor och andra signaler attackerade de varandra i vågor framför ögonen på hundratals, troligtvis tusentals åskådare. Enligt vad jag förstod senare utbröt bråken mellan medlemmar av 6:e aprilrörelsen och anhängare av presidentkandidaten Hazem Salah Abu Ismai då de krävde att Tahrir skulle utrymmas. Många har efteråt också sagt att poliser klädda som demonstranter varit inblandade i att trappa upp våldet på samma sätt som under den 8:e oktober då mestadels kopter dödades i närheten av det så kallade TV-tornet. Jag filmade från en soptunna men lämnade platsen när våldet intensifierades.

Istället tog jag och Love oss upp till Café Riche bara något kvarter från Tahrir där vi mötte upp våra nyfunna vänner Muhammed och Nesme. Plötsligt såg vi på TV:s hur en bil satts i brand och mängder av människor nu tagit sig till torget på bara någon timme. Plötsligt hörde vi höga smällar och såg samtidigt på TV:n hur militärpolisstyrkor stormade torget. Då började folk fly från torget upp på vår gata. Först gick det i vågor för att sedan urarta. Ägarna drog ner järnjallusier runt hela cafét och vi var fast där. En kort man gick bakom disken och hämtade ett basebollträ i järn som han putsade med en linnehandduk och demonstranterna utanför bankade på järnjallusierna som gav ifrån sig ett öronbedövande ljud. Den statliga TV:n fortsatte att stå på och rapporterade nu hur det var uteliggare och tjuvar som startat upploppen. Med det ville de få folk som var redo att komma till torget att stanna hemma. Jag filmade nästan non-stop och jag var just i färd med att böja mig bakåt för att ta en detaljbild på takfläkten när jag kände att det sved till i ögonen. Jag trodde att damm fallit ner från fläkten men kände hur hela halsen sved till och hur mina ögon svullnade, blev röda och hur tårarna började forsa ner. Folk sprang in i lokalen, gubbar satt med servetter för ögonen och hostade, och det tårgasen blev bara tätare och tätare. Jag fick en servett med vinäger i handen att andas genom och vi flydde ner i källaren. Tårgasen var tät även där men mycket bättre. Gubbarna och personalen blev sittande på bänkar längs med väggarna hostandes. Vi som varit gäster på vad som är känt som ett av tillhållen för intellektuella hamnade istället i en djup diskussion om revolutionen som pågick i åtminstone en timme tills vi äntligen kunde ta oss upp till markplan igen och springa tillbaka. Nu sitter jag uppe på takterrassen till vårt hostel ytterligare något kvarter bort och även om man ser Tahrir är vi i absolut säkerhet.

Upplevelsen var helt fruktansvärd. Av någon anledning kände jag mig lugn hela tiden så det var inte så farligt men det var däremot det som hände och det som händer. Militärpolis som klär ut sig till demonstranter för att få våldet att eskalera och en ursäkt att ta i med hårdare tag och kanske till och mer förhala valen ännu mer så att de kan behålla makten, statlig television som förvränger sanningen medvetet i propagandasyfte och brutalt övervåld mot civila. Till det har vi ”vardagen” med demonstranter som ställs till rätta inför militärdomstolar, en stat som styrs av militärrådet som kräver noll insyn i militärbudgeten och som saknar transparenta processer och till det att en massa nyckelpersoner från diktaturen fortfarande sitter kvar på sina poster.

Omvärlden och Sverige måste agera. Vi måste kräva att militärrådet respekterar de mänskliga rättigheterna, att civila ställs till svars i civila domstolar och ingenting annat och att demokratiska val hålls som lovat. Vi måste också ta det på allvar att gå till botten med vilket ansvar vi skall ta i att stötta en demokratisk utveckling i Egypten, mellanöstern och resten av världen. Det mest självklara är att säkra att vi inte gör uppenbara fel som exporterar vapen och annan krigsutrustning och särskilt inte till diktaturer och att vi heller under inga som helst omständigheter accepterar lån till diktaturer som befolkningen får betala men som inte kommer dem till gagn. Vi måste också börja göra mycket mer rätt än nu. Jag vill se en rejäl höjning av biståndet och inte minst demokratibiståndet. Det systematiska misstänkliggörandet måste omedelbart upphöra. Insyn och redovisning skall höra biståndet till för att ge det legitimitet men detta måste ha proportioner. Motsvarande redovisningskrav finns ingen annanstans och absolut inte i stora utgiftsposter som t.ex. det militära. I inte minst demokratibistånd är effekterna ibland svåra att redovisa omgående. Att ta sig in i Vitryssland, Zimbabwe eller Burma för att hålla hemliga utbildningar med t.ex. det unga civilsamhället är inte lätt att vare sig genomföra eller redovisa de exakta effekterna av men få saker är så viktigt att investera i i vår tid och vår värld som allas okränkbara rätt till delaktighet, inflytande och makt.

Framtiden för Egypten och hela den arabiska våren är oerhört oviss. Jag kan inte ens föreställa mig vad som kommer att hända på Tahrirtorget inatt eller ens vad som händer just nu trots att jag fortfarande luktar vinäger och hör vrålen och smällarna till takterrassen några kvarter bort där jag sitter i mörkret, dricker mangojuice och försöker få adrenalinet att släppa taget. Men en sak vet jag och det är att utvecklingen inte bara är något som sker utan något som vi i allra högsta utsträckning är med och avgör.

Annonser
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

14 kommentarer till Med tårgas i ögonen syns Sveriges ansvar klart och tydligt

  1. Lars Lindgren skriver:

    Hej Rebecka,
    Väl skrivet, vi kan alla göra något litet för att puffa saker i rätt riktning.
    Det ni gör genom att vara där och skriva om vad som händer och det ni ser behöver göras är definitivt en insats utöver det vanliga.
    Glöm bara inte bort att ta hand om er själva också!

  2. Kerstin Carlsson skriver:

    Som mamma hade jag hellre läst det här skrivet av någon annan än min dotter… Må allt gå dig väl. Jag och Mats är djupt tagna av din text och dina insikter. Att göra revolution mot en diktatur är självklart – att komma med alternativet är mer komplicerat.

  3. Jonas Andersson skriver:

    Jag är stolt över dig Rebecka. Ta väl hand om dig, och lycka till!

  4. Eva Goës skriver:

    Ta hjälp av gröna vänner i din närhet!
    Eva

  5. Linda Norrman skriver:

    Jisses, Rebecka du är helt fantastiskt. Ta vara på dig och lycka till.

  6. Lovisa Huledal skriver:

    Rebecca, det du skriver är så sant!
    Denna morgonen har jag suttit och läst tidningen och lyssnat på nyheterna med endast ett fokus, och det var att försöka förstå hur och varför vår media är så inriktat på väst och framförallt USA. Idag var det ett reportage om USAs val (om ett år), men inget har nämnts om Tahrirtorget, och hade det inte varit för dig och för Björn hade jag inte ens vetat om att militären i Egypten på detta sätt missbrukar sin förhoppningsvis tillfälliga makt.
    Jag är så stolt över er som är där och påverkar utvecklingen, och jag måste själv också få vara en del i den. De som säger ifrån både syns och påverkar. Alla är vi människor och vi jobbar med samma mänskliga kapital.
    Lycka till i fortsättningen nu, och ta väl vara på er!
    Jag ska följa er och ska försöka göra något bra själv också.
    Kram!

  7. Lisa Wanneby skriver:

    Bra skrivet och jag förstår verkligen din mamma. Var rädd om dig, är så stolt över din insats.

  8. rwandangreens skriver:

    Hej Rebecca,

    Thanks for this well written article.
    Indeed, Sweden and the west should demand the military council to respect human rights and the democracy demands of the people.

    Hope you will be able to meet the Egyptian Greens.

    Take care of your self.

  9. Eva Goës skriver:

    Ahmed Ali-Elsalam is a member of the Egyptian Green party and the Speaker of its Committee for International Relations.

    Du hittar honom på facebook, Rebecka!
    Fortsatt lycka till!
    Eva

  10. Morgan Barkefors skriver:

    Ni gör ett otroligt viktigt jobb, att gå från en diktatur till en junta är inte mycket värt men om vi får medial fokus kan vi kanske göra vår del i förändringen. Kanske är det dags för oss att bredda våra vyer till även länder utanför vår västerlänska sfär.

    Lycka till!

  11. lina sjöstrand skriver:

    jag beundrar det ni gör! Ta hand om er

  12. Sofia Jagbrant skriver:

    Tack för rapporten och den detaljrika beskrivningen! Modigt att du var där, otäckt det som hände. Jag fortsätter läsa din blogg för att se vad som händer. Ta hand om dig.

    Sofia

  13. Ping: Am I enought? - JohanKaluza

  14. Ping: Egyptiska revolutionen 1 år! | Rebecka Carlsson

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s