Att surfa med ett ben

I ärlighetens namn vet jag inte om detta lämpar sig bäst här på bloggen eller i en dagbok som ingen ser. Imorgon är det redan fredag första veckan på FN:s klimattoppmöte och det ger mig i ärlighetens namn en del panikkänslor. Det är helt enkelt så himla mycket jag hade tänkt göra som jag inte gjort; förhandlingar jag inte hunnit gå på, detaljer jag inte fått grepp om, debattartiklar jag inte hunnit skriva, journalister jag inte hunnit kontakta… Mitt huvudsyfte med att komma detta tredje år som jag är på förhandlingarna var att göra en massa media på det hemma i Sverige och det händer helt enkelt inte än.

Jag har förvisso goda anledningar. Det kom ju liksom en egyptisk revolution ivägen som vi massrapporterade på så till den milda grad att vi genererade mer media på den veckan än jag gjort i mitt liv fram till dess. Jag hade dessutom en mastodontkrönika som jag lovat att jag skulle skriva som det blev många fler turer med än räknat, jag fick en taskig förkylning och igår fick vi invasion av 10 000-20 000 flygande termiter på ca 5 cm styck inklusive vingarna som jag fick dammsuga ur vårt rum. Egentligen behöver man dessutom några dagar, minst, inne på förhandlingarna för att kunna rapportera ordentligt då de är så oerhört komplexa. Rent logiskt fattar jag men i magen känns det inte bra för det.

När jag och Björn träffade tidigare språkröret Jakop Dalunde i våras sa han att han upplevde att det allra största hotet egentligen inte var att arbeta för många timmar utan att ha dåligt samvete. Det äter ens energi inifrån. Han var också tydlig mot mig och Björn att vi aldrig får ge varandra dåligt samvete för saker vi inte gjort utan stötta varandra. Han är väldigt klok, Jakop.

”It always seems impossible until it´s done.” – Nelson Mandelas ord var mantrat under öppningssessionen i måndags.

Ändå är det precis det jag haft hela veckan. Inte för att jag varit lat i förhållande till förutsättningarna, för jag har slitit på som ett litet djur och verkligen försökt få det att fungera ändå, utan i förhållande till alla mina fina planer som jag hade innan jag hade de dåliga förutsättningarna. Förresten hamnar jag nästan alltid i en känslomässig berg- och dalbana under klimatförhandlingar. Anledning är att jag hoppar emellan att lyckas fokusera på vad jag/vi åstadkommer vilket vanligtvis är en hel del, och att tappa greppet och slukas upp av allt som står still i förhandlingarna samtidigt som läget för klimatet blir mer och mer kritiskt. Till det arbetar vi här på plats tillsammans med unga människor vars hela länder riskerar att hamna under vatten under deras livstid. Att sitta bredvid dem när vi gemensamt öppnar ett nytt utkast på förhandlingstext som visar sig vara svag gör att det är svårt att inte påverkas djupt.

En annan dimension av förhandlingarna som både är bland det bästa och bland det sämsta är att det finns så hiskeligt intelligenta och häftiga unga människor här! Det är ett sant privilegium att få arbeta tillsammans med dem och det gör mig tacksam varje gång att de är på klimatets- och ingen motståndares sida. Samtidigt blir jag sällan så påmind om vad jag ännu inte har – i allt ifrån IQ till andra skills och kompetenser – så mycket som här.

Att surfa med ett ben.

Men häromdagen tog jag ett litet break. Jag promenerade ner till stranden, jobbade på min krönika från ett sunkigt toastställe för att få lite lugn och ro och gick sedan ner i sanden och ut på en lång pir. Surfare låg längs med piren och väntade in de bästa vågorna. Längst ut låg en man, för sig själv, som gav intryck av att vara ännu mer rutinerad än någon av de andra. Han väntade också längst, tills den allra bästa vågen kom, och så började han paddla… Han tog den perfekt. Men när han ställde sig upp såg jag att hans ben var amputerat från övre låret och hela vägen ner. Han tog den likt förbannat fortfarande perfekt och surfade nästan hela vägen in till stranden innan han vände och paddlade längst ut igen och kastade en glad blick mot mig där jag satt på piren och troligtvis gapade. Det kändes nästan som ett tecken, även om jag inte tror på sådant. Hela situationen skrek i alla fall: Kom igen, gör vad du kan med det du har och sluta sura över vad du saknar… Det är en kliché, men kanske har det blivit det för att det varit värt att säga så många gånger? Och i samma stund som jag hittade tillbaka till att fokusera på vad jag kan göra oavsett vad andra gör kände jag mig lättad.

Bara på dagarna efter det har jag fallit dit flera gånger igen, inte minst då förhandlingarna har varit väldigt svåra att förstå och analysera idag, men jag kämpar på. Gjorde en plan för mediala utspel i morse också och försökte tänka att det är bättre sent än aldrig. Började skriva första artikeln, skall skriva mer imorgon, kontakta journalister i helgen och får nöja mig med en medial vecka i bästa fall. Det känns fortfarande som att surfa med ett ben, väldigt mycket kämpigare än vanligt, men väldigt värt ändå – både att göra och att njuta av under tiden.

Annonser
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s