När är det inte värt det längre?

Jag tror att hur jag mår sitter mycket i huvudet. Därför har jag om och om igen intalat mig själv att ha lite roligt och njuta lite de här sista dagarna av klimattoppmötet. Det fungerar varje gång men det håller bara i sig kanske en minut åt gången. Sedan är jag likt förbannat opepp igen. För att vara helt ärlig så blir jag ledsen bara av att vara ledsen. Jag har lyckan att känna mig glad nästan hela tiden i vanliga fall och när jag inte gör det känner jag helt enkelt inte igen mig själv. Vissa stör sig nog på det, vissa tror till och med att det är falskt, men jag tycker att det är bra. Men nu är det inte det.

Det som ligger och skaver mest är dåligt samvete för att inte ha presterat mer härifrån Durban. Jag vet mycket väl varför. Jag råkade känna i fickorna på min jacka när jag letade efter bankdosan. I ena fickan låg en sten som jag plockade nära Tahrirtorget i Kairo för mindre än två veckor sedan som substitut för att jag inte hann köpa några andra minnen eller ens julklappen till mamma som jag tänkt. Och i andra fickan låg mitt munskydd som skulle ha skyddat mot tårgasen.

Efter Egypten när jag kom till Durban blev jag sjuk. Under de första dagarna krigade jag om en krönika som jag lät ta på tok för mycket tid från förhandlingarna för att jag lovat att få ihop den. Samtidigt var det sjukt svårt att följa förhandlingarna trots att det är mitt tredje år, inte minst då så många av dem var stängda. Internetanslutningen har vidare varit en sådan berg- och  dalbana att jag velat lägga mig ner på heltäckningsmattan och gråta emellanåt. Sedan har jag behövt ta en sjukt tung boll på hemmaplan parallellt nu också som dessutom är påfrestande psykiskt. Just det, härom kvällen fick jag dammsuga upp minst 10 000 flygande termiter på vardera 5 cm i snitt också från vårt rum där de låg i vad som liknade snödrivor…

Två veckor sedan

…Nej, jag vet varför det blivit som det blivit rent logiskt men mitt mål var att rapportera som en dåre i sociala medier och svenska medier och det har jag helt enkelt inte lyckats med och det svider likt förbannat i det känslomässigt om än inte logiskt.

Det som är bra är att en massa tungviktare från klimatrörelsen är här och gör just det. Åsa Romson (MP), Jens Holm (V), Åsa Westlund (S), Svante Axelsson som är ordförande för Svenska Naturskyddsföreningen och många många fler. Faktum är att rummet varit smockfullt när svenska civilsamhällesorganisationer haft möten med svenska regeringsdelegationen och idag även miljöminister Lena Ek, vilket verkligen inte var fallet förra året i Cancún. Så bra folk som rapporterar finns det ändå gott om även om den svenska mediekåren inte alls förstått vikten av klimatfrågan. Ändå har det känts tungt av någon anledning.

Idag hände dock något väldigt fint. Min kompis Marika jobbar på Stockholm Environment Institute och kom hit för några dagar sedan och idag stod hon plötsligt där på terrassen. Jag fick den första kompiskramen på nästan fyra veckor och ville liksom aldrig släppa taget egentligen. Fattar nu varför jag höll på att krama ihjäl kattungen med ett öga som bodde på vårt hostel i Kairo. Att bara leva i en professionell situation blir helt omänskligt. Jag förstår för mitt liv inte hur förhandlarna klarar av det som nog har det såhär stora delar av året en del av dem. Eller också så är det vad de inte gör….

Marika var i alla fall lika fin och klok som alltid. Hon påminde om att vi rapporterat som dårar från Tahrir och att det inte var konstigt om det är tungt nu, att jag inte skall lägga hela jorden på mina axlar och att vi är väldigt många fler som jobbar för att det skall bli en bra framtid för klimatet. Dessutom att jag ju skall ha ork att göra en massa roligt och viktigt i vår också. Jag har ju vetat det hela tiden rent logiskt men började inte känna det förrän jag fick höra det från just henne. Eller också var det kramen.

Nu äntligen kunde jag i alla fall liksom bryta mig loss från tunnelseendet och börja se på situationen igen med åtminstone lite distans. Då tänkte jag på hur jag sett på de här veckorna innan jag åkte. Faktum är att även om det känns väldigt avlägset så är det inte jättemånga veckor sedan jag var i tillståndet att jag skrev Att brinna utan att brinna upp på adrenalin som sedan lästes av 1300 personer bara första dagen, gav mig ångest då jag inte hunnit korra men uppenbarligen tryckte på något viktigt som alltför många kände igen sig i. Då försökte jag ta en veckas break för att komma på banan igen och förstå om jag skulle orka åka till Kairo och Durban alls. Den gången blev det bättre nästan med en gång som jag bestämde mig för att tillåta mig att vila tills jag skulle börja må bra och känna mig inspirerad igen.

Innan dess hann jag dock ringa ett gäng av mina närmaste vänner för att dels bara få prata av mig och dels få deras tankar och förslag på hur jag skulle tackla situationen. Mitt ex som nu är min nära vän kom med den kanske mest udda idén. Enligt honom skulle jag hantera det rätt upp och ner som en aktieaffär. Skall man inte riskera att hamna på riktigt djupt vatten när man handlar med aktier skall man tydligen sätta en så kallad stop-loss, helt enkelt en gräns för när man inte är villig att gå längre och som man sedan skall hålla sig till vad som än händer.

Hans förslag var att göra samma sak nu – att fundera över efter vilken gräns det inte är värt det längre och helt enkelt inte fortsätta över den. Mitt beslut blev att om resan skulle riskera att ta så mycket energi att jag inte skulle orka skriva den bok om grön ekonomi och nya välfärdsmått som jag skall göra till våren så skulle det inte vara värt det.

Därtill vill jag hela tiden må så pass bra att jag kan ha ett bra privatliv också och orka med det. I samma stund som jag inte orkar det tror jag att jag kommer att ångra mig något obeskrivligt i framtiden. Faktum är att flera av mina nära vänner som varit ordföranden i ungdomsorganisationer säger det – att det inte var värt det. De är glada att de gjort stor skillnad, att de fått följa sitt hjärta och sina drömmar fullt ut och allt det men de känner ändå att de försakat för mycket av sig själva och sina nära och kära för att det skall vara värt det. Det är min stora skräck och jag blir ledsen bara av tanken på om jag någonsin skulle behöva känna så. Hellre vill jag sätta gränser nu.

2 dagar sedan

Jag vill visserligen guidas av en vision och jag vill lägga mer tid på att tänka på den för mig själv och utveckla den för att kunna se den klart och tydligt och också kunna förklara den för andra. Men jag vill också gå till botten med var mina gränser går. Ingen annan i organisationen uppmanar på riktigt till att göra mindre, alla till att göra mer. Men om jag skulle känna mina gränser utan och innan skulle jag våga kämpa för visionen fritt inom gränserna utan att behöva vara rädd för att ångra något. Det vore en fantastisk frihet.

Jag är så oerhört tacksam för Björn också att jag knappt kan beskriva det. Jag förstår helt enkelt inte hur jag skulle göra om jag inte fick dela det här med honom. Vi kände ju inte ens varandra när vi valdes tillsammans, fick kämpa rejält i början för att hitta varandra men efter det har samarbetet växt och gör det fortfarande varje dag.

Idag skypade vi länge och jag fick spy ur mig allt som känns jobbigt och hjälp att se framåt på hur jag gör det bästa av de dagar som är kvar. Om jag bara lyckas med en sak skall jag nu göra en debattartikel som gör just det – ser framåt. För klimatförhandlingarna kommer och går men ett faktum består och det är att det som saknas mest av allt här är precis samma sak som alltid i förhandlingarna – att de rika länderna åtar sig att göra tillräckliga utsläppsminskningar.

I Sveriges fall behöver vi minska utsläppen med minst 40 % inom Sverige till 2020 och minst lika mycket till inom eller utanför. Alliansens nuvarande åtaganden är bara hälften av det alltså 40 % totalt varav 27 % inom Sverige. Men anledningen till det i sin tur avgörs inte här. Den avgörs varje dag och på varje plats där Sveriges klimatpolitik avgörs och vad detta behöver vara behöver vi få ut ännu mycket tydligare.

Trots det har jag nu tagit från min nattsömn och skrivit ett långt blogginlägg som inte alls var prioriterat. Men så går det när man inte är vid sina sinnens fulla bruk. Det var hursomhelst väldigt skönt för mig att få det ur mig och lika skönt att veta att jag har Björn som kan be mig att fokusera på artikeln igen imorgon. För även om jag kan lära mig att sätta gränser kommer jag nog alltid att behöva människor som backar upp ibland och så vill jag förresten att det skall vara också.

Annonser
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

9 kommentarer till När är det inte värt det längre?

  1. R.A. skriver:

    viktiga reflektioner – du lyckade med rapporteringen från tahrir och durban – för att du rapporterar på ett mänskligt sätt, försätt göra så, ingen vill läsa långa teknokratiska rapporter av politiker som har inte lyckats att göra något konkret – hellre reflektera på ett personlig sätt precis som du gjörde nu.

  2. Malin Hanås skriver:

    Jag vet inte om det är till någon tröst, men vi som sitter på hemmaplan och tokpeppar över den här boken beundrar dig något våldsamt när du är ute i världen och gör skillnad. För det gör du.

  3. Ditt sätt att beskriva situationen och ditt sätt att rapportera ger en närvaro som är storartad. Om ordet ”mänsklifiera” fanns, så skulle jag använda det för hur det rapporterar. Jag är helt övertygad om att du når personer som generellt skulle vara lagomt intresserade av vad som händer för att det är så långt bort. Därför har det som du rapporterat varit så viktigt. Fortsätt att vara mänskliga och ödmjuka du, det är att ge förtroende.

    För att ge en tanke på din rubrik, så är det inte värt det när du märker att du inte ”ler” lika mycket längre. Oavsett vad som driver dig, är det ilska eller passion, ett leende är en bra indikator på hur kroppen mår, så jag hoppas att du ler nu. Annars, ställ dig framför spegeln och le stort. Det är en fantastisk spännande tid just nu och du är mitt i det!

    hälsningar Christine

  4. Freja Lina skriver:

    Hej Rebecka!
    Det ær vældigt styrkande att du skriver så øppet om din stress. Vi som ær engagerade måste ta hand om oss sjælva!
    Jag var på en otroligt bra kurs arrangerad av LNU, Landsrådet for Norges barne- og ungdomsorganisasjoner. Kurshållaren sa att om vi alla ska skapa en hållbar værld, måste vi ha ett hållbart engagemang. Det gæller alla plan!
    Ta hand om dig sjælv!

  5. Lovisa Huledal skriver:

    Rebecka!
    Först och främst, ta hand om dig! Du gör så mycket skillnad på så många sätt! Bland annat är du en fantastisk förebild för oss unga här hemma som inte heller vet hur det ska gå och hur mycket man orkar göra. Att visa dessa sidor av det hela är så fantastiskt fint av dig och jag känner igen mig och blir berörd. Att hitta balansen i livet är nog det svåraste jag gjort och gör ständigt varje dag. Så är det nog för de flesta.

    Jag vill bara skicka lite pepp och varma hälsningar från kalla Sverige, och få säga att jag beundrar dig enormt. Tack för att du är så smart och bra!

  6. Carolina skriver:

    Åh, du är verkligen så smart och bra på så många sätt. Ta hand om dig och glöm inte att du verkligen gjort ett fantasitiskt jobb – både i Kario men också i Durban. Följs dig på twotter och läst din blogg nästan slaviskt och ja. Ville mest säga att du är sjukt bra och gör tillräckligt, och att du skriver saker som verkligen berör. Önskar att det gick att skicka lite pepp via cyperrymben!

  7. Josef Boberg skriver:

    ”…att jag inte skall lägga hela jorden på mina axlar och att vi är väldigt många fler som jobbar för att det skall bli en bra framtid för klimatet.”

    Slappna av

  8. Hans-Olof Tani skriver:

    Du ger ju själv alla svaren på dina frågor, läs din egen text igen. Kommer också att tänka på en politiker jag mött i Danmark, Svend Auken, en av de drivande i Kyoto. Han dog i cancer för ett par år sedan. Jag blev så tagen av att han var precis på samma sätt i sitt offentliga uppträdande, som han var vid den middag vi satt på tillsammans. Fullständigt sig själv, samma glöd och passion. Det går att bevara sig själv och sin integritet!
    Kolla denna:http://politiken.dk/poltv/ibyen_dk/trailers/ECE1375205/se-traileren-til-svend—filmen-om-svend-auken/
    Utan att deppa!

  9. Evigheten skriver:

    Jag och jag

    Jag är stor och liten
    Jag är bättre och sämre
    Jag har rätt och fel

    Jag är varken stor eller liten
    Jag är varken bättre eller sämre
    Jag har varken rätt eller fel

    Jag är spegelbilden av jag
    Jag är det som speglar jag
    Vem är jag

    Jag speglar sig i sin egen storhet
    Jag vet rätt och fel
    Jag är jag

    Jag i spegeln är storheten
    Jag speglar det jag ser
    Jag är jag

    Spegeln gör jag och jag förvirrade
    Hur skall jag förstå vem jag är?

    Med vänlig hälsning Evigheten

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s