Good News-kalendern lucka 19:

Good News-kalendern är min alldeles egna adventskalender. En bortförklaring för att frossa i en rejält inspirerande lösning/genombrott/pionjär per dag – hela vägen fram till jul!

Lucka 19: Kollektiv konsumtion

Är det inte lustigt hur alla de där sakerna vi lovas bli så lyckliga av i reklamerna kan göra oss så olyckliga? Hur många i vårt land svär inte över att behöva röja i röran – igen, har ångest över de där överfulla förråden och vindsutrymmena som man inte ens vill tänka på vad man skall göra med den dag man skall flytta och, ja du vet nu vilket symtom jag fiskar efter. Ett mongoliskt ordspråk lyder ”äger du fler än 80 ting så äger tingen dig” och för mig personligen ligger det mycket i det. Första gången jag provade att leva med så få ting var när jag och min bästis backpackade i Västafrika. Vi hade 8,5 kg var för 100 dagar och att kunna ta allt jag behövde och åka vart jag ville när som helst gav mig en ny och starkare känsla av frihet än jag tidigare upplevt.

När jag kom hem ville jag skapa lite samma känsla i det vanliga livet och många av mina vänner har lyckats ännu mycket bättre än jag. De lever ett slags lyxnomadliv. De har ungefär en väska med en Ipad, en Iphone och en Macbook Air, en pytteliten central lägenhet (om de är tillräckligt rika) och kanske en afromask från någon resa med affektionsvärde, några kort på väggen av nära och kära och några kostymer om de är män (som det inte skulle förvåna mig om de var signerade Armani och kommer att hålla för deras barn också,) och annars ett gäng vintageklänningar. Detta betyder inte att vi inte vill kunna sätta upp tavlor, använda ett tält ibland eller köra bil någon gång ibland. Vi behöver ju bara inte äga allt vi vill använda och förhoppningsvis än mindre i framtiden. För nyckeln till ett skönare, friare, rikare liv tror jag ligger i att skapa en ekonomi där vi inte behöver äga så fasligt mycket själva utan istället gör det tillsammans.

Nyckeln till att kunna göra det ligger i att gå till botten med vilka saker vi egentligen bara vill ha för den service de tillhandahåller och vilka saker vi vill ha på riktigt. De flesta har inte ett intresse av att äga en borrmaskin, de vill ha några hål i väggen. En borrmaskin används i snitt 4 minuter. Den skulle kunna användas av en person som tillhandahöll den services istället. De flesta vill inte äga alla leksaker, de vill att deras barn skall kunna leka varierat. Känslomässiga band finns kanske till nallen men inte på samma sätt till Briotåget. Ett svenskt barn äger i snitt 400 leksaker. Samma sak gäller tennisbanor, fordon, och väldigt mycket annat om vi börjar se saker för vad de verkligen är – eller kanske snarare gör. Ibland är det mer uppenbart. Vi tar inte med en egen kudde på planet, vi lånar en och vi gråter inte efter den när vi går av planet för den var inte knypplad av farmor. Vi vill inte ha kudden. Vi vill ha den huvudhållarservice den tillhandahåller. Och vi äger (oftast) inte varsin golfbana, vi delar.

För att kunna slippa äga men ändå kunna tillgå behöver en rad förändringar ske i samhället, både på det privata planet och på det politiska. På det privata planet tycker jag att det är på gång. Det skapas bilpooler, klädpooler, handväskpooler, Blocket.se besöks som aldrig förr och kanske skall du på ett ”Swop til you drop-party” till helgen?

På det politiska planet laggar det dock efter. Politikens roll i att underlätta för ”collaborative consumption” ligger i att bygga bort det så kallade tjänstedilemmat som innebär att produkter p.g.a. effektiviseringar och en globaliserad marknad blir allt billigare medan tjänster inte alls kan effektiviseras i samma utsträckning och blir dyrare. Det gör att det mycket möjligt är billigare att köpa den där borrmaskinen fast du bara behöver använda den i fyra minuter istället för att betala någon för att göra dem. Ändå menar jag att vi inte tjänar på en sådan ekonomi. Som konsumenter gör vi det inte egentligen eftersom vi måste äga en massa saker som vi inte blir lyckliga av, det leder till att en massa jobb som skulle kunna finnas inte skapas och masskonsumtionen är ju som känt värdelös ur klimatsynpunkt, kemikaliesynpunkt osv.

Genom en grön skatteväxling kan dock tjänstedilemmat åtgärdas genom att man helt enkelt ökar skatterna på det som är miljöfarligt och sänker skatterna på arbete. Viktigt är dock att säkra att man ökar miljöskatterna med lika mycket som man minskar skatterna på arbete så att skola, vård, omsorg osv. fortfarande får tillräckligt med pengar. Om detta kopplat till RUT skrev jag och Björn en debattartikel när vi var nästan nyvalda: RUT – grön skatteväxling eller blå skattesänkning? Detta fortsätter vi att jobba mot – en ny, grön, smart ekonomi där vi slipper äga men har tillgång till allt vi behöver ändå, och mer frihet.

Annonser
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s