Jag sov och drömde om en vit ullig val och när jag vaknade drömde jag om att göra en rakt igenom vacker klädkollektion med mamma.

Det här blir kriminellt långt för att vara ett blogginlägg men det kan inte hjälpas för det som hände var så knäppt att jag helt enkelt var tvungen att skriva av mig det. Lovar att skriva mer lättlästa och sansade inlägg snart.

Det var som en dröm och förresten började det med det också. Eller förresten lite innan. I förrgår. Jag hade varit ute med en kompis och druckit äppelpajdrinkar och var helt bubblig och lycklig. När jag kom hem fanns en annan väldans fin vän på facebookchatten och vi pratade ett tag tills jag var så trött att jag höll på att däcka. Då sa hon att jag skulle drömma så sött och komma ihåg det så att jag kunde berätta sedan.

Och som jag drömde! Det var modevecka fast ute på den franska landsbygden. Allt var vackert och äppelträd och färger och jag hängde runt med två modeskapare i mustasch, gubbkeps och väst i lin. Vi hade roligt tillsammans om dagarna och om nätterna förvandlades en av dem till en vit, ullig val som låg där på gräsmattan bland tulpanrabatterna och chillade under de färgade glödlamporna. Inget konstigt med det. Sedan skulle jag åka hem och då tog vi polaroidbilder tillsammans, både när han var verklig och när han var val så att jag skulle ha dem som minne när jag slått igenom som designer hemma i mitt land. Sedan åkte jag hem på grusvägen mellan ängarna i någon slags öppen liten traktorvariant.

Men det allra häftigaste hände ändå när jag vaknade mitt i just det sinnestillståndet. Jag låg där i sängen och det var som att en massa bitar föll på plats utan att jag ens visste att jag hade dem. Jag vill designa klädkollektioner med mamma som var vacker på alla sätt!

På ett sätt fattar jag inte att jag inte tänkt på det tidigare. Jag har älskat kläddesign så länge jag kan minnas. Kommer fortfarande väl ihåg känslan när vi var på semestern och jag fick köpa en VOGUE till stranden. Inte för att jag fattade vad det stod men bilderna! Detta var också före jag fattat vidden av modebranschens baksidor. På högstadiet designade jag varje kväll innan jag gick och lade mig innan jag glömde kvar blocket med alla skisser i en flygstolsficka. Egentligen är jag inte alls bra på att teckna men jag vet vad jag vill ha och jag tror att jag vet vad andra unga kreativa passionerade kvinnor vill ha också. Mamma å andra sidan är nog en av de allra bästa tillskärarna i hela landet och har klippt operakostymer varenda dag så länge jag kan minnas. Ibland gör hon kläder till mig också och de är finare än alla andra och varenda gång jag använder dem undrar mina kompisar var de också kan få tag i dem.

Men vi skulle inte göra vanliga kläder i så fall. Vi skulle göra kollektioner som var rakt igenom vackra! Inte bara estetiskt utan miljömässigt vackra, socialt vackra, humant vackra osv. Jag är t.ex. ett stort fan av Cradle to Cradle eller cirkulär ekonomi som är ungefär samma sak. Det är ett nytt designparadigm och ett helt nytt sätt att tänka. Allt designas smartare så att det kan plockas isär. Biologiska material komposteras och kemiskt framställda material återvinns för evigt. På så sätt kan man skapa en helt ny ekonomi där skräp helt enkelt inte finns utan allt går i helt slutna cykler. Allt energisäkras också med 100 % förnyelsebar energi för annars får man ju avfall från energiproduktionen och det vill man ju inte. Det som är så himla vackert med det här tycker jag är att det inte är lite mindre miljömässigt dåligt utan helt bra!

Klänning av Alexander McQueen. Den skulle kunna vara återvinningsbar, men det tänkte de inte på så det är den inte.

Matilda Wendelboe som har ateljé och butik på Bondegatan i mitt favoritområde på Södermalm har just gjort världens första Cradle to Cradle-kollektion. Hon är så himla häftig och hennes kläder så himla vackra. Dessutom sys de av tanter i Borås. Bara en sådan sak! Men jag skulle vilja att hela modevärlden var sådan. Vacker rakt igenom! Istället är den ju riktigt, riktigt ful på en massa sätt. Ta H&M till exempel. Jag brukade handla en massa kläder där när jag var mindre men nu går det helt enkelt inte längre. Inte nog med hur grundvattnet förstörs, hur kemikalier sprids och hur arbetsvillkoren ser ut. Dessutom kör de kapitalflykt de luxe och betalade bara några hundralappar i skatt i Bangladesh under ett helt år till exempel. Sedan är de ju lång ifrån ensamma. Verkligen mer regel än undantag närmare bestämt.

Egentligen har jag svårt att fatta det. Varför skulle någon vilja designa sådana kläder? Varje verkligt begåvad designer har ju liksom som ett eget litet universum i sin fantasi som de utgår ifrån, där de definierar vad just de tycker är vackrast. Där ryms nog sällan barnarbetare och förgiftade floder. Och om någon designer nu hade det, varför skulle vi vilja bära dem? Om vi tror att vi är tvugna och att det inte finns alternativ så har vi fel. Visst återstår en hel del att göra för att alla kläder skall kunna gå i helt slutna cykler. En massa förnyelsebar energi behöver skapas, nya material behöver tas fram, ny logistik behöver komma på plats så att vi kan lämna in våra gamla kläder någonstans osv. Men allt det här går ju att göra – inte minst om de stora företagen gav sig sjutton på det – och det är det jag skulle vilja visa genom att göra det själv tillsammans med mamma.

Ibland förmedlas stora visioner om en ny era bäst i visionära tal som målar upp en annan värld i luften framför en när man lyssnar men ibland förmedlas de bäst i en toarulle, en heltäckningsmatta eller en fodralklänning som redan finns och är som om den vore från denna framtida värld men ju finns redan nu, redo att ersätta det gamla. Egentliegen skulle jag vilja göra det sådär tokvisuellt. Hur kul som helst vore att köpa Natalie Schutermans butik på Birger Jarlsgatan, eller åtminstone hennes skyltfönster som är ett av de finaste i stan. Vid sidan skulle det finnas ett litet hål där man kunde trycka in sina gamla nylonstrumpbyxor som det gått maskor i precis som alla de andra. Sedan skulle man se i skyltfönstret hur de smältes ner och gjordes om till ett par nya som sedan skulle komma ut på andra sidan skyltfönstret ur ett litet utkast med en varm liten rökpuff.

Alla företag som jobbar mycket i samma material borde ju dessutom gå före. Ta Wolford till exempel som gör jättefina strumpbyxor och alla andra möjliga elastiska saker. De skulle kunna göra allt i samma material så att allt som var Wolford sedan kunde gå i samma återvinningsbytta. Tänk snabbmatsrestaurangerna också. Det går väldigt bra att göra plastliknande material av cellulosa. En hamburgerkedja skulle därför lätt kunna ta fram allt de använder i samma material så att allt kunde gå i samma bytta för återvinning det också. Avstickare från modespåret men ni fattar poängen.

Egentligen vore det jätteroligt att jobba i sådana kemiska material, också för att det fortfarande är otippat för många att miljösmarta kläder kan vara något annat än naturfärgat och säckformat. Rent medialt vore det också hur roligt som helst att bygga upp en hel Wolfordkollektion i 100 % återvinningsbara material och sedan ge instruktionerna till dem gratis på ett bräde i utbyte mot att de började använda det för hela sin produktion. Eller ta tokmycket betalt och använda pengarna till att återinvestera. Drömmen vore att ha en hel modebransch som var rakt igenom vacker, där alla som vill förlora sig i allt det kreativa, passionerade och skapande kunde göra det helt utan dåligt samvete och utan att någon kom till skada. Inte är det för mycket begärt. Inte det minsta visionärt egentligen. Bara ett himla minimum.

Att starta strumpbyxfabrik känns dock som ett steg väl längt bort ifrån där jag är just nu, och i synnerhet om jag skall kunna fortsätta vara språkrör som jag vill för allt i världen. Men att göra en liten, perfekt tillskuren kollektion businessklänningar i både klassiska färger och kreativa färger och mönster, helt i återvinningsbara material, det skulle nog vara möjligt, åtminstone på några års sikt!

Allra första brainstormpapperet.

Resten av dagen blev ett kreativt töcken. Jag satte mig på ett litet fik i Bagarmossen och skissade ihop en första kollektion på 11 A4 på ett bräde. Det var så himla roligt. Vi skulle kunna utgå ifrån inspirerande kvinnors egna garderober och designa tillsammans med dem, signera dem, nummermärka dem och låta dem visa modevärlden hur vacker den skulle kunna vara… När jag sedan åt middag med en killkompis som också råkar vara en av Sveriges bästa entreprenörer var hans respons stenhård: ”alltså, jag skulle ge mig in i nästan vilken branch som helst men inte i mode. Fattar du hur tuff konkurrens det är?!”.

Jag är ändå rätt säker på att det skulle kunna bli riktigt bra. Men rejält med tid skulle vi behöva eller en massa hjälp. Eller mest troligt båda delarna. Vi får klura vidare helt enkelt. Oavsett så behöver vi ju göra en provkollektion först i så fall så det värsta som kan hända då är att vi har en kreativ skapandeprocess, lär oss en massa om återvinningsbara tyger och syr upp några vackra unika klänningar som jag får ha själv, och det känns som något jag kan leva med.

Nästa natt var den luddiga vita valen borta och jag drömde ingenting alls och tur var nog det. Men när jag vaknade drömde jag fortfarande om att göra kollektionen.

Ett väldigt fint citat från en intervju med Kirsten Dunst som jag hittade i en tidning på Judits Second Hand på Hornsgatan för några dagar sedan. Tycker att det liksom fångar hela situationen egentligen och är väldigt tänktvärt.

Annonser
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Jag sov och drömde om en vit ullig val och när jag vaknade drömde jag om att göra en rakt igenom vacker klädkollektion med mamma.

  1. Åh vad härligt, och så många bra idéer! Tror det är många ( jag är en av dom) som älskar mode och miljö men inte vet hur man ska kombinerar det, och jag tycker det är svårt att hitta ”bra” kläder, med tanke på miljön och sånt. Tycker verkligen du ska satsa på det och jag tycker det låter jätte kul. Jag känner en som jobbar för vogue och hon har iallafall sagt till mig att det inte är såååå svårt att ta sig in i modebranschen! :))

  2. Anna-Kajsa skriver:

    Underbar idé. Jag skulle bära dem med stolthet! Jag har tre generationers tygupplag i den kreativa verkstad jag skapat i min lillstuga. Tyvärr är de nog inte det minsta miljövänliga, men det vore ju synd att inte sy upp det som släktens kvinnor sparat på sig under de sista 50 åren. Skulle kunna kallas second hand. Hur många coola tyger som helst. På 80-talet sydde jag alla mina kläder själv. Vem farao vill se ut som alla andra:-) Kom hit en kväll när du är i väst så kan vi frossa tillsammans! Och så kan jag bjuda på en Beatburger:-)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s