Kvinnor och kött

Idag är det ny vecka. Lika bra att öppna den med två viktiga men ack så kontroversiella frågor.

Först köttfrågan. Idag är det nämligen köttfri måndag och förra köttfria måndagen, förra måndagen alltså, debatterade Björn just Köttfri måndag i TV4. Om du inte sett den debatten tycker jag verkligen att du skall se den. Köttfri måndag är för övrigt en global rörelse som vår ut på att vi inte äter kött på måndagar. Kommuner, företag och privatpersoner har anslutit sig och fler gör det hela tiden. Syftet är att uppmärksamma och minska köttets negativa påverkan på miljön, klimatet, djuren, den globala tillgången på mat och hälsan. Vi behöver inte bli vegetarianer hela bunten men äta mindre kött. Faktum är att vi aldrig ätit mer kött än idag och köttet i sig står för minst en femtedel av klimatutsläppen. Jag har också kompisar som börjat köra köttorsdag, alltså kött på torsdag och inte kött alla andra dagar.

Debatten finns här: http://embed.tv4play.se/tv4play/v0/tv4video.swf?vid=2148677

Den svenska hemsidan för Köttfri måndag finns här: http://kottfrimandag.se/

Den internationella hemsidan för Meat Free Monday finns här: http://www.meatfreemondays.com/

Sedan till kvinnofrågan för här har det banne mig gått hett till det senaste dygnen. I mitt förra inlägg tipsade jag om Maktsalongen som håller på att starta och är ett mentorskapsnätverk för unga kvinnor i ideell sektor. Att prata om jämställdhet upprör alltid någon och oftast män som känner sig kränkta bara man pratar om att kvinnor skulle kunna vara kränkta.

Här är senaste korrespondensen som jag tycker är intressant. Jag har valt att plocka bort namnen för det är irrelevant vem som skrivit. Väldigt långt blev det men nog ganska intressant för den som orkar igenom hela tråden.

Hett tips är också att läsa SSU:s förbundssekreterare Ellinor Erikssons debattartikel på Newsmill idag om hatet mot kvinnliga debattörer och hur det är ett demokratiproblem. Lika hett tips är att inte läsa kommentarsfältet… Skall vi verkligen ha det så här?

Seher Yilmaz har också bloggat idag på Nyheter 24-bloggen om varför hon är mentor i Maktsalongen:

Maktsalongen – Därför är jag mentor i Sveriges häftigaste nätverk

Men nu – korrespondensen!

Jag:

Nu finns äntligen Maktsalongens hemsida uppe! Jämställdhet är en grundpelare för ett starkt civilsamhälle. Nu startas Maktsalongen. Ett mentorskapsprogram och nätverk för unga kvinnor med ledarroll inom ideell sektor. Anmäl dig senast den 1:a mars. Jag skall vara med. Skall du? Sprid gärna i era nätverk också!

Person 1:

Underbart! Jag kan redan höra Per Ström gnissla tänder lång väg =)

Person 2:

Ska du vara med som mentor eller deltagare?

Person 3:

Varför ska vi skilja på människor? varför är det bara för det ena könet och inte det andra? Hade killar tänkt samma ide och skapat ett program för män hade ni gått i taket och börjat skrika…Varför är det accepterat att kvinnor skiljer på sig på detta vis?

Person 1:

För att vi har något som kallas patriarkatet och som ständigt motarbetar kvinnor och därför behövs särskilda satsningar. Killar har redan flera sådana här program men de kallas för bastu, herrklubbar eller frimurarna.

Jag:

Till person 1, jag skall vara mentor men hade velat vara adept om jag inte skulle vara det. Till person 2, I bet he is! :). Till person 3, tycker du att ojämställdheten är något problem? Och vad tycker du att vi skall göra åt den i så fall? Vi är några stycken som funderat ett tag över det här med hur många val till som skall vinnas av män trots att det finns uppenbart mer kompetenta kvinnor till förfogande, när det skall börja finnas lika många inkompetenta kvinnor i styrelserummen som det finns inkompetenta män (och kompetenta med så klart) och när kvinnor skall få sträcka på sig och komma till sin rätt utan att bli nedtryckta. Informella och formella sammanhang där män curlar för varandra finns överallt. Det kan vara en chef som förmedlar kontakter och kunskap informellt till andra manliga kollegor, valberedningar bestående av män som värderar manliga personlighetsdrag eller mötesformer som premierar ett mer maskulint sätt att vara. Det sker hela tiden och är banne mig inte roligt att leva i. Och då är jag nog ändå ovanligt bra på att ”vara man” när det behövs. Trots det skriker vi inte även om jag förstår alla som gör det. Förtryck är inte roligt, helt oavsett vilken form det tar sig uttryck i. Istället för att skrika startar vi ett mentorskapsprogram för att stötta varandra eftersom vi inte får den stöttning vi behöver i våra vanliga sammanhang och för att ta tag i en enorm orättvisa som vi inte själva skapat men som trycker ner oss varje dag. Kom gärna med fler förslag för det här kommer inte att räcka och alla behöver hjälpas åt – kvinnor som män.

Person 4:

 Precis som du skriver Rebecka, så tror jag att det här behövs. Men det som jag tror behövs ännu mer är att det byggs en kultur där kvinnor och män stöttar varandra.

När jag tittar på programmet och ser punkterna
* Genusteori/ Maktordningar i organisationer
* Härskar- och främjarteknik

Så tänker jag att män skulle behöva det här minst lika mycket för att det skapar en medvetenhet.

Samt att man i det personliga ledarskapet får lära sig att ta lika mycket hänsyn kvinnor såväl som män.

Person 3:

Rebecka vi står på samma sida, jag vill också se en jämlikhet och jämstäldhet…det enda som är trist att se ibland är att vissa inte verkar ha förstått att ”jämn” delen i jämnlikhet betyder LIKA…FÖR ALLA.

Sist jag röstade röstade jag för en kvinna till stadsminister. Jag vill också se fler kvinnor i styrelserummen (vilket jag vid ett flertalet fall nu har sett till och få igenom), jag vill också se kompetenta kvinnor som företagsledare och chefer. Men jag vill se dem på dessa postioner för sin kompetens inte för att de är kvinnor! Därför är jag lika tveksam till kvoteringar. Hur många gånger har man inte fått höra att man ska rösta på en person för att vederbörande är kvinna :S härregud är det enda som ekar i mitt huvud vid dessa stunder är; sluta upp och tala om för mig vad människan har mellan benen och tala istället om för mig vad som gör just denna person lämplig för den aktuella positionen! Jag vill inte ha en plats för att jag är blatte, eller svartskalle, eller kille…eller något annat. Jag vill ha en plats för att jag är bra på det jag är bra på…vill inte du detsamma? Hur skulle du känna om folk sa att du får vara på en plats för att du är kvinna :s är inte det fruktansvärt?

Du talar om förtryck som om du levde i en regimstat. Du är språkrör för Sveriges tredje största ungdomsparti, du är aktiv i flera sammanhang, du är med i ett antal formella och informella strukturer osv. Vad exakt är det som får dig att känna dig förtryckt? Jag var med och pläderade för dig när vi valde dig. Jag är stolt över att vara en del av ett parti som har delad ledarskap. Jag är stolt över att kämpa för jämnlikheten genom att inte skilja på män och kvinnor. Men jag förstår inte vad du menar när du säger att man inte får sträcka på sig…har jag missförstått; du och dina kvinnliga vänner känner att ni inte får sträcka på er? Hur vill du se stöttning i era ”sammanhang”??

Jag är uppväxt med tre systrar, två mammor och ett flertalet andra kvinnor i min omgivning. Jag är precis som du lika förbannad över den samhällssituation jag ser dagligen. Men jämnlikhet kommer inte av att hålla på detta vis. Jämnlikhet kommer av att vi behandlar alla lika. Detta kommer genom upplysning och förståelse för varandra. Det kommer inte av att fortsätta trycka på olikheterna oss emellan. Så som att t.ex. hålla alla möjliga konstelationer specifikt för det ena eller det andra könet. Så länge vi gör kön till en skillnad så kommer det också att förbli en skillnad. När jag ser på en person så ser jag en människa…jag ser inte ett kön.

Missförstå mig inte; det är inte så att jag tycker att detta mentorsprogram är dåligt. Snarare super. Men jag är tveksam till dessa ”kvinnor för kvinnor” historier. Jag vill se alla för ALLA! Annars riskerar vi att få motsatt effekt. Ni kan få unga killar att känna sig utanför, precis så som ni själva känner er utanför. Så jag frågade den enkla frågan; Varför bara för kvinnor? Behöver inte unga män också mentorskap? Framförallt mentorskap av unga framgångsrika kvinnor? Eller varför inte tvärtom?…Tjänar vi inte mer på att skapa en jämnlikare värld om vi också i praktiken behandlar varandra lika. Ett första steg är väll att inte exkludera varandra?

Standard svaret jag ofta får är att vi måste ta till dessa medel för att bryta mönster och maktordningar. Men då frågar jag samma ideologiska fråga fast med andra ord; Gör vi inte detta bättre genom att inkludera varandra istället för att exkludera?

Jag vet inte riktigt om jag gör mig förstodd så här på FB…men du kanske har greppat min andemening. Lite svårt och få med alla tankar. Jag avslutar som föregående talar. För att komma till en jämnlikhet så behöver vi öka kunskap och förståelse för varandra. Detta gör vi genom att t.ex. ha kvinliga mentorer för män och manliga mentorer för kvinnor. På så sätt lär vi oss att ta hänsyn till varandra.

Jag vill vinna jämnstäldhets kampen genom insikt, kunskap, förståelse, intellekt. Inte genom ett köns krig eller hat drev. Inte genom att ställa ”vi” mot ”dem”.

Jag vill att min framtida dotter ska kunna bli statsminister. Men jag vill att hon ska bli det för att hon är rättfärdigad för den positionen. Inte för att hon är kvinna.

Jag:

Till person 4, jag håller med om att det är dit vi behöver komma. Jag tror att det behövs forum där vi så klart stöttar varandra men också separata forum för både kvinnor och män. Jag har pratat mycket med en killkompis om just detta på sista tiden. Han försöker leda jämställt men saknar forum att diskutera hur han praktiskt skall omsätta det. På det här området tycker jag att det också görs alldeles för lite och all credd till de män som drar igång forum som stöttar män att börja leda mer jämställt. Sedan skall vi så klart ha gemensamma forum också men ibland tycker i alla fall jag att det är bra att få träffas i ett forum och prata om hur man hanterar just sin situation. Resten av tiden skall vi arbeta tillsammans och då bättre rustade för att göra det på ett jämställt sätt.

Jag:

Till person 3. Jag tror att jag förstår dina poänger även om jag så klart aldrig kan vara helt säker. Innan jag skriver någonting mer vill jag också säga att jag inte ser detta som en debatt där vi skall överträffa varandra utan som en dialog där vi lyfter olika perspektiv. Här kommer lite mer om hur jag ser på saken. Det var ju ett ganska långt inlägg du skrev så jag skriver utifrån samma kronologi som du.

Jag börjar med vad jämlikhet och jämställdhet är. Här är det ju en stor skillnad mellan om man ser att alla skall få samma i slutändan eller samma förutsättningar, vilket är en milsvid skillnad. Jag vill att alla skall få samma förutsättningar. Detta betyder att jag tycker att det är befogat att grupper och personer ibland får mer support för att de t.ex. fått sämre förutsättningar tidigare. Tjejer som t.ex. uppfostrats till ett duktig flicka-syndrom tycker jag t.ex. bör få mer stöttning än killar som fått höra att de klarar av vad som helst hela livet. Självklart varierar detta också på individbasis. Det andra är att lika förutsättningar för mig betyder att sammanhangen utformas utifrån alla deltagare. Här räcker det enligt min mening t.ex. inte att alla deltar ”på samma villkor” i de normer och strukturer som redan finns eftersom de genomgående kommer att gynna vissa mer än andra.

Jag ser att vi har ett gemensamt ansvar för att skapa ett jämställt samhälle med jämställda organisationer. Jag ser dock att det största ansvaret ligger på männen eftersom det är män som i första hand sitter på makten att upprätthålla normer och strukturer. När det gäller mentorskapsprogrammet specifikt ser jag det inte alls som ett sätt att skapa ett ”vi mot dem” utan bara som ett sätt att stötta varandra för att orka jobba vidare tillsammans inom de ojämställda strukturer som finns i övrigt.

Gällande om jag skulle tycka att det vore fruktansvärt att vara på den plats ja gär för att jag är kvinna så är det ju faktiskt precis det jag är. Jag är ju kvoterad. Det betyder dock inte att jag anser att jag är mindre kompetent. Däremot är jag medveten om att det hjälpte mina chanser att få göra det jag gör. Av nio partiledare är två kvinnor och bland nio ungdomsförbundsordföranden är två kvinnor där med.

När det kommer till vilka konkreta situationer det kan röra sig om så finns det både väldigt komiska berättelser som kanske blir en bok en dag och mer alldagliga mindre roliga incidenter. Bland de roligare finns att inte bli vald till vice förbundsordförande (trots att jag föreslagits av valberedningen) bl.a. av anledningen att en manlig och äldre motkandidat arrangerade så att han blev inburen som Capten Sparrow till Pirates of the Caribbean på invigningsceremonin så att den unga kvinnliga majoriteten medlemmar föll som furor. Jag har också fått presentera en expertpanels förslag till FN-organ och 1700 samlade ledare från hela världen ”because we might need some beauty on the stage as well…”. För mindre än ett år sedan blev en tidigare kollega avsatt från sin presidiepost trots att hon hade suttit i styrelsen längre än någon annan och drog ett av de tyngsta lassen internt till en betydligt mindre erfaren man. Bland de argument som framkom bland pläderingarna fanns att två kvinnor i presidiet kunde vara skadligt och innebära en likriktning och att mannen i fråga kunde tillföra värdefulla perspektiv för att han var man.

Sedan finns det mönster som är mindre komiska men upprepats över tid, ända sedan jag började engagera mig i ungdomsorganisationer 2004. Ett av dessa är att när jag och manliga kollegor är ute och föreläser och gör det på ett likvärdigt sätt har det genomgående främst stått på mina utvärderingar att jag är ”glad och inspirerande” medan han ofta beskrivits som ”kompetent och kunnig”. Detta trots att han varit minst lika glad och inspirerande och jag minst lika kompetent och kunnig. Problemet med att få jobba hårdare för att erkännas som kompetent är att styrelseposter, juryplatser och andra uppdrag ofta fördelas baserat på kompetens. Det är inget fel med det i sig men det skapas ett stort problem om kvinnor som är lika kompetenta inte erkänns som det. Samma åtskillnad i personlighetsbeskrivningar skedde också under språkrörsvalen då jag valdes och har påtalats av andra kvinnliga kollegor i Grön Ungdoms regionalavdelningar i samband med deras val.

Därtill finns klassikern som ständigt återkommer med att jag som kvinna löpande får höra att jag tar mycket plats, är hård och lätt uppfattas som stötande även om jag inte jämförelsevis de facto är det.

Din uppfattning om att jag skriver som om jag bodde i en regimstat är din upplevelse och får stå för dig. Det är din upplevelse och jag tycker att du har rätt till den.

Jag går dock inte runt och känner mig förtryckt. Istället har jag valt att försöka begränsa det till vissa tillfällen där jag analyserar situationen och gör de avvägningar jag tycker behövs och står i min makt. Jag förutsätter då att jag kommer att behöva arbeta hårdare för att få samma genomslag och planerar för det. Det är också då jag försöker se mig om efter vilka strukturella förändringar som kan göras inom organisationen jag verkar eller vilket stöd jag behöver och kan få för att orka jobba vidare. Mellan dessa tillfällen noterar jag så klart när ojämställdhet tar sig uttryck, även om jag nog ibland inte förstår vad som sker, men försöker att inte bli alltför känslomässigt berörd av det utan skjuta det tills nästa gång jag kan hantera det på ett konstruktivt sätt. Problemen med att ta upp ojämställdhet är ju att det ofta slår tillbaka på en själv i situationen.

Du frågar också vad jag mer konkret menar med att jag vill se mer stöttning i de sammanhang vi verkar vanligtvis, i detta fall i ideella organisationer inklusive Grön Ungdom. Konkret ser jag att det finns två alternativ. Första alternativet som jag ser är att göra om de normer och strukturer som idag gör att vissa medlemmar inte kommer till sin rätt. Andra alternativet är att försöka ändra på dessa medlemmar så att de blir mer som de som redan kommer till sin rätt. Då jag inte ser det som önskvärt att göra om människor varken när det gäller att göra kvinnor mer manliga för att de skall kunna delta, eller någon annan på något annat sätt, vill jag att vi istället förändrar våra normer och strukturer. Återigen vill jag att det här blir ett gemensamt arbete men att män främst har ansvar för att ändra normerna och strukturerna gällande könsmaktsordningen eftersom det är män som har störst makt över den på samma sätt som vuxna har mest ansvar för att montera ner åldersmaktsordningen, vita störst ansvar för att bygga bort vithetsnormen osv.

Som feministiskt parti och feministiskt ungdomsförbund har vi ju valt att redan arbeta aktivt med jämställdheten inom vår egna organisation. Ändå ser jag att mycket återstår att göra. På Grön Ungdoms förra riksårsmöte genomförde vi en maktmätning där delaktighet, inflytande och makt mättes utifrån samtliga diskrimineringsgrunder. Den visade att samtidigt som vi är bättre än de flesta på att inte diskriminera p.g.a. etnicitet, religion och sexuell läggning så ger kombinationen ålder och kön i kombination helt andra förutsättningar hos oss. De som är både äldre och män får mer makt genomgående trots att de är en förhållandevis liten grupp medlemmar. Äldre killar får/tar sig mer utrymme i talarstolen, bekräftar i högre utsträckning varandras argument osv. Utifrån mitt tidigare resonemang om vad jag vill skall förändras så ser jag alltså inte att alla kvinnor främst skall påverkas till att också prata mer i talarstolen eller förstärka varandra och heller inte män utan att vi behöver ta fram nya mötesformer där alla kommer till sin rätt. Ett annat tydligt exempel är internkonferensen här på Facebook. Kolla igenom översiktligt så ser du könsfördelningen. I detta fall tror jag att det snarare handlar om att ändra stämningen för att fler skall komma till sin rätt där, inklusive fler tjejer. Förutom ändrade mötesformer, kvoterade talarlistor, talartidsbegränsningar och andra begränsade åtgärder efterlyser jag att fler män börjar ta sitt ansvar helt enkelt. De som inte förtjänar att känna sig träffade här skall verkligen inte göra det för många lyckas enligt min åsikt redan väldigt bra. Vid upprepade tillfällen har jag dock noterat hur killar som i ena stunden pratar om vikten av jämställdhet i nästa stund inte drar sig för att sätta upp sig ännu en gång på talarlistan och gå upp och än en gång propagera för sin sak med basröst. Om två veckor är det Riksårsmöte och jag hoppas att de som till skillnad från majoriteten bör känna sig träffade tänker efter före. Detta gäller också självklart andra personer som av andra anledningar har stor informell eller formell makt inklusive jag själv.

Gällande om det inte behövs fler mentorskapsprogram för män också eller blandade så är de flesta jag känner till just det. Jag håller också med om att även de bör bli fler. Detta gäller både blandade nätverk och när det gäller genus, rena jämställdhetsnätverk för killar, något jag pratat mycket med en manlig vän och tidigare kollega på senaste tiden. Han har uttryckt en stor frustration över att försöka leva och leda jämställt och få dåligt samvete när han misslyckas. Han har också uttryckt ett behov av att diskutera hur han kan bli bättre och hantera olika konkreta situationer med andra män i samma situation. Jag ser gärna fler nätverk av sådana här slag och många andra därtill.

Så till det specifika mentorskapsprogrammet och om jämställdhet inte bäst skapar ”genom att vi inkluderar varandra istället för att exkludera varandra”. Jag vill att alla sammanhang skall vara öppna och fullt tillgängliga för alla. Det gör däremot inte att jag ser att de är det idag utan ser ibland att det är önskvärt om olika grupper organiserar sig för sig själva också om det gör att de får mer kraft och bättre förutsättningar att delta i de gemensamma forumen. Så ser jag också på ungdomsförund. Jag ser gärna att alla partier på sikt inte skall ha en åldersmaktsordning som idag, utan att alla, oavsett ålder, fullt ut skall kunna delta i moderpartierna. Däremot ser jag det som positivt att det finns ungdomsförbund idag. Här tycker jag att Miljöpartiet och Grön Ungdom är någonting bra på spåren då många av Grön Ungdoms medlemmar ju deltar i både ungdomsförbundets och moderpartiets verksamhet. När det gäller kvinnliga mentorskapsprogram ser jag det på ett liknande sätt. Det handlar om att kvinnor genom att stötta varandra skall få ny kraft att arbeta vidare i en annars ojämställd tillvaro. Själv känner jag ett stort behov av det och är inte ensam. Samtidigt hämtar jag stöd och kraft från manliga vänner och kollegor också men känner som sagt ändå ett behov av forum som detta.

Jag vill också ha det sagt att jag inte på något sätt ser att könsmaktsordningen är den enda maktordningen som exkluderar. Att få sämre förutsättningar p.g.a. av ålder, funktionalitet eller etnisk bakgrund tror jag många gånger är svårare. Att feminismen blivit så pass etablerad kommer också av att kvinnor haft tillräckligt inflytande för att skapa gehör för detta förtryck till skillnad från t.ex. att barn har mindre inflytande vilket fortfarande ofta ses som legitimt. Detta gör dock inte att jag ser det som mindre viktigt att ta tag i könsmaktsordningen utan bara att vi behöver hjälpas åt än mer när det gäller att bygga bort de andra maktordningarna också.

Jag är också medveten om att jämställdhet är ett väldigt känsligt ämne där inte minst män ofta tar illa upp. Jag vill bara att de som på riktigt bör ta åt sig gör det och inga andra.