Allra första gången i talarstolen – Ett inlägg om att få den där frågan

Idag har jag packat upp och packat igen. Igår kom jag hem från ett utbyte med unga aktivister och politiker från Egypten, Tunisien och Libyen och till helgen är det Grön Ungdoms riksårsmöte. Det är helt knäppt att det är årsmöte igen. Och dubbelt. Det var ju då, för nästan precis ett år sedan som jag och Björn valdes till språkrör. På ett sätt känns det som det gått så himla snabbt. Som om det var fyra månader sedan eller så. På ett annat har året som gått varit så intensivt, roligt och omvälvande att jag knappt minns vad som fanns innan.

Jag älskar årsmöten. Och årsmöteskänslan som bara finns i mig då. Alla möten med de andra som är där, alla häftiga diskussioner och drömmar om året som skall komma. Alla förväntningar och allt momentum det skapar.

Men för många är årsmöten terror. Och tvivel. För om man skall bli vald. För om man skall våga gå upp i talarstolen. För vad som skall hända om någonting blir fel. Där inför alla andra. Just det här vill jag skriva om idag.

Allra första gången i talarstolen

Jag var på mitt allra första årsmöte när jag gick i ettan på gymnasiet. Elevrådsorganisationen som mitt elevråd var medlem i, Sveriges elevråd – SVEA hade Elevrådskongress. Jag var väldigt ny i elevrådet och skulle egentligen inte få åka med men i sista sekund blev en kille sjuk så jag fick komma med ändå. Sedan hände liksom allt på en gång som jag aldrig varit med om tidigare men som jag tar för givet idag. Jag fick en intensivkurs i mötesteknik så att jag förstod hur 400 pers kunde fatta någorlunda demokratiska beslut tillsammans (alltså, bara att kunna en sådan sak gav mig storhetsvansinne,) jag fick diskutera politik på riktigt och jag fick träffa en massa personer som jag tyckte var hur häftiga som helst. Dessutom höll en tidigare ordförande en föreläsning som hette ”Spräng skolan!” till Star Wars-musik. Bara en sådan sak!

Men det var sedan det hände. Jag fick frågan. En fråga jag inte alls var beredd på, som för den som ställde den nog inte var något annat än en liten praktikalitet men som kom att förändra mitt liv på sätt och vis. ”Vill du presentera vårt utskotts förslag i talarstolen?” Jag protesterade. ”Nej, jag har ju aldrig stått i en talarstol ens!” Hon, Frida, insisterade. ”Jag vet att du klarar av det och vi kan öva en gång efter middagen så att du får känna på talarstolen om du vill. Jag hjälper dig.”

Morgonen efter det klättrade jag på bokstavligt talat skakande ben upp för trappan, upp på scenen och upp i talarstolen. Där tog jag en klubba i en skål, för det fick man ta om man var där för första gången, och sedan läste jag innantill vad som stod på mitt papper. Mitt utskott ville att elevråd i övre grundskolan skulle få rösträtt precis som gymnasieskolorna. Sedan klättrade jag ner, fick beröm av Frida som sa att det hade gått bra fast jag tyckte att jag varit alldeles för darrig på rösten och inte alls som jag ville. Men vårat förslag vann. Förresten tyckte alla redan det innan. Men ändå! Kan du tänka dig den känslan?!

Tro dock inte att jag sprang i talarstolen mer än så för det. En gång fick räcka. Det var fortfarande väldigt läskigt. Resten av tiden hånglade jag istället i en kemisal med en fotbollskille från Alvesta innan jag åkte hem och bokstavligt talat grät i tre dagar för att alla intryck varit så himla mycket för mycket.

Linus i talarstolen

Det var då det hände igen. Jag stod och stekte köttbullar med min lillebror som jag ofta gjorde då när telefonen ringde. Det var Linus som var ordförande och hade varit bäst av alla i samma talarstol. Han var jättebra och jätteläskig. ”Hej Rebecka, vill du vara projektledare för Postutbildningarna?” Den här gången blev jag så chockad att jag glömde att protestera och istället körde Idol-varianten när jag mest kved fram en sissådär 35 ”Iiiiih! OOooooh! Jaaaaa! TACKTACKTACKTACK!” för att sedan lägga på ganska snabbt. Det var då jag fick problem. Och fick ringa upp Linus igen. ”Öh, fölåt, vad gör man om man är projektledare för en Postutbildening egentligen?” Linus försökte att inte skratta så att det skulle bli alltför pinsamt och jag tackade ”Ja!” en gång till fast jag var nu livrädd istället. Köttbullarna brändes och jag kände att nu var jag också det. Men de kommande månaderna roddade jag och ett tjugotal ideella funktionärer ihop en nationell elevrådsutbildning i Kristinehamn.

Som projektledare för nationell elevrådsutbildning i Kristinehamn

Jag skulle kunna fortsätta med vad som hände sedan men det gör jag inte för då blir det för långt. Det ena ledde i alla fall till det andra och för ett år sedan valdes jag alltså till språkrör tillsammans med Björn efter att ha varit lite här och där. Många gånger har jag tagit mig dit för att jag mer eller mindre pressat mig in. Ibland har jag inte blivit vald fast jag tyckt att jag varit uppenbarligen bäst. Allt började dock med att jag fick frågor från andra som trodde på mig när jag absolut aldrig kommit på tanken att ens erbjuda mig.

Så i helgen är det alltså årsmöte igen och frågan är vad som händer då. Inte för mig främst utan för dem som är på sitt allra första. Det är alltid en stor debatt kring hur de skall organiseras för att alla skall komma till sin rätt. Inte minst kopplat till hur man gör så att nya vågar komma fram och hur man får fler tjejer att våga sig upp i talarstolen vilket vi sedan att ha fört statistik under förra årsmötet har svart på vitt att det är något vi måste arbeta mycket mer med, hur feministiska vi än själva tycker att vi är. Just nu upplever jag också att det är mer genusdebatt än någonsin nästan, åtminstone i mina sammanhang. Mitt bland allt vettigt och konstruktivt är det ett argument som alltid gör mig extra förvånad. Så här låter det: ”Men jag behöver väll inte anpassa mig bara för att jag är man/har penis/har kuk. Jag har väll rätt att prata hur mycket jag vill precis som alla andra och de får väll prata om de har lust?! De kan väll prata lika mycket som jag så får alla säga sin åsikt?!”

Jag och Björn som helt nyvalda språkrör för nästan exakt ett år sedan

På ett årsmöte med tidsbegränsning blir detta extra patetiskt. Med vissa personers talartidsstatistik skulle årsmötet behöva vara i ett år om alla skulle vräka ur sig som dem. En annan intressant grupp är dem, ofta ganska genusmedvetna män, som går upp och säger åt alla att tänka på debattklimatet. Sedan peppar de andra att gå och då sitter jag där och myser. Men sedan kommer en av alla deras hjärtefrågor upp på dagordningen och då förändras allt! De går med bestämda steg upp i talarstolen, höjer basrörsten till max, låter härskarteknikerna hagla så mycket de bedömer krävs för att deras förslag skall gå igenom och upprepar sedan beteendet så länge de lyckas sätta upp sig på talarlistan innan det till slut blir streck i debatten för att den håller på att tränga ut andra personers hjärtefrågor. Sedan fattar de liksom inte vad de gjort utan kallar sig queerfeminister och säger att vi inte behöver prata om kön. Ta inte illa upp nu om du inte förtjänar det för majoriteten är verkligen enligt mig i alla fall, hur bra som helst. Måste ändå påtala detta fenomen för det fascinerar och frustrerar mig något enormt. Att vara feminist mellan dagordningspunkterna man bryr sig om är för mig nämligen lite som att vara vegetarian mellan måltiderna.

Mest av allt undrar jag dock vad de vill. Egentligen. Blir allt bra bara de får komma fram så mycket som möjligt? Hur skulle de agera om de istället var en bland alla som hade det som ett gemensamt mål att alla och allas bra idéer skall komma fram så att vi kan fatta så bra gemensamma beslut som möjligt? För det krävs mycket mer!

Jag hoppas och tror ändå att det skall bli ett riktigt bra årsmöte i år. Kanske det bästa någonsin? Ett årsmöte där alla får komma till sin rätt. Jag vet att några kommer att ta sina allra första steg upp i talarstolen, en klubba för dem skall jag se till att lägga dit, och sedan många steg på sin nyfödda världsförbättrarbana. Kanske kommer den att sträcka sig för resten av livet men börja i helgen. Jag vet också att för många kommer det att hänga på en enda, för dig och mig kanske rent praktisk fråga. ”Vill du gå upp i talarstolen och föredra vårt utskotts förslag? Jag vet att du klarar av dig och jag kan hjälpa dig att förbereda dig efter middagen. Jo, du kan.”

Samma sak gäller på alla årsmöten, i alla andra forum, alla andra dagar också. Det börjar så ofta med en fråga. Ett förtroende. Att växa med. Vem ställer du din till i morgon?

Jag och Björn på scen med stående ovationer på Miljöpartiets kongress två månader senare

Annonser
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s