I SvD:s ledare

Roligt att SvD skrivit sin ledare om seminariet jag deltog i i torsdags om huruvida staten skall maximera lyckan. Synd att hon inte vågar adressera varför hon tycker att vi skall ha samhället och ekonomin överhuvudtaget om inte för att bli mer välmående om det är så att hon inte håller med. De flesta vill ändå ha någon slags välfärdsstat med skola, sjukvård, rättssäkerhet, infrastruktur osv. Hur kan det då vara så provocerande att påstå att det skall finnas för att vi skall bli mer välmående och att det då vore värt att hålla koll på om vi blir det så att vi kan göra det ännu bättre? Eller vad skall vi annars ha samhället och ekonomin till liksom?

Vilken diet skulle lyckopolitikerna ge oss?

LEDARE MARIA LUDVIGSSON

30 mars 2012 kl 04:48, uppdaterad: 30 mars 2012 kl 07:17

Jag vill ju bara vara lycklig, ska det vara så mycket begärt? suckade min väninna när hon trots alla tänkbara stimulansåtgärder ändå inte riktigt lyfte. Och det kan man ju fråga sig, om lycka verkligen är ett orimligt, medborgerligt krav.

Under gårdagens seminarium ”Bör staten maximera lycka?” arrangerat av Institutet för näringslivsforskning (IFN) ställdes frågor om lyckan och politiken. Det handlade om statens eventuella skyldighet och förmåga att skapa medborgerlig lycka och om skiljelinjen mellan dem som tror på politikens oändliga möjligheter och dem som inte gör det.

Till skillnad från alla som ideligen plågar sin omgivning med förnumstiga tillrättavisningar som ”allt är inte svart eller vitt” (utom då möjligen deras svartvita påstående som tillhör det vitast tänkbara) uppskattar jag personligen diskussioner som tydliggör konflikter och värderingsskillnader.

IFN-seminariet bjöd på både och. Å ena sidan Christian Bjørnskov, docent i nationalekonomi vid Aarhus Universitet, å andra sidan Rebecka Carlsson, språkrör för Grön Ungdom. Å ena sidan en skeptisk hållning till statens och politikens möjlighet att skänka oss lycka, å andra sidan uppriktig förfäran över att politik inte används för att skapa lycka när det finns så många olyckliga människor.

Som Bjørnskov beskrev finns, för det första, uppenbara problem med att definiera vad lycka är. En statligt definierad lyckoterm skulle antingen vara ett genomsnitt av medborgarnas åsikter om vad lycka är eller ett genomsnitt av vad de för stunden makthavande politikerna anser att lycka är. Redan här är det just ”mycket begärt” att fixa rätt sorts lycka.

Om lycka ändå ”statligen” skulle kunna fastställas infinner sig frågan hur den så att säga uppstår. Politiker har ett antal instrument att tillgå som förbud, skatter och subventioner, men är de verkligen lyckobringare?

Om medborgaren blir lycklig av godsaker och en plats i solen skulle subventioner av solstolar och sött följa. Det skapar lycka på kort sikt, men fetma på lång sikt (hur lycklig blir man av det?). På samma vis är det högst tveksamt om en politiskt definierad lycka, som väl i dag skulle bestå av källsortering, LCHF-diet och stavgång, skulle glädja någon annan än de styrande själva.

Lycka definieras bäst av oss själva och vårt samvete och kan inte nås på något annat sätt än genom våra egna handlingar. Just detta upprör statsentusiasterna: Det finns åtskilligt som politik aldrig kan åstadkomma. Men det är inget att ängslas över. Samhället är större än staten och därför kan vårt hopp om lycka ställas till andra storheter än politiken.

Det var vänskaplig uppmuntran min väninna behövde, inte en plats i kommunfullmäktige.

MARIA LUDVIGSSON Ledarskribent

maria.ludvigsson@svd.se

Annonser
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s