Hej bästa ni! Nu är jag så lättad att det bubblar över här på bloggen. Mailboxen har gett mig ångest i de dryga 500 dagar jag varit språkrör. Nästan helt oavsett hur många timmar jag plöjt ner i den så har den vägrat komma under 1000 olästa. Men nu är den tom! I alla fall mp-mailen… Facebookmailen återstår fortfarande.
Då och då knorrar folk som ringer och vill att vi skall göra saker som vi inte hinner och säger – ”Men kan ni inte slänga det där på någon sekreterare”. Men vi gör ju precis allt själva just nu – från att åka runt till Grön Ungdoms lokalavdelningar till att ta de flesta interna möten med Miljöpartiet till att skriva alla debattartiklar själva, träffa organisationer i civilsamhället, hålla koll på forskningsläget inom våra områden, sköta bokningar och svara på alla mail…
Vi har skämtat om det där Björn och jag – att vi skall börja ta varandras samtal för att få upp credden. Då skulle jag svara med mjuk röst ”Du har kommit till Björn Lindgren, språkrör för Grön Ungdom och du talar med språkrörssektreterare Rebecka Carlsson, vad kan jag hjälpa dig med? Jaha… Ja, men då kopplar jag dig direkt till honom… *piiiiiiiiiip* Och sedan räcka över luren till Björn med en blinkning samtidigt som han gör samma sak för mig och langar en lur till mig.
På ett sätt är jag mycket nöjd med att inte svara på alla mail heller. Det är så många saker som jag gjort och tyckt ha varit viktiga som jag inte hade hunnit göra i så fall. Jag tror att det är en av de viktiga sakerna man måste inse som språkrör för att orka hela vägen – att man aldrig kommer att bli färdig och att man aldrig kommer att motsvara allas förhoppningar eller förväntningar – snarare bara en bråkdel av dem. På ett sätt kan det kännas frustrerande och få en att känna hopplöshet för ju mer man jobbar desto mindre räcker man till. Å andra sidan kan det ses som någonting inspirerande också – att det finns så många meningsfulla saker som man skulle kunna göra att det både räcker och blir över. Det påminner också om varför det behövs ännu fler händer, hjärnor och hjärtan i politiken.
Visst är det vackert!
Rebecka Carlsson 