Det är vi människor – inte träden – som är i verkligt desperat behov av trädkramare

Detta blogginlägg skrivs på väg från Stockholm till Gotland och Ojnareskogen. Här får demonstranter just nu framgångsrikt Nordkalks skövling att stå stilla. Alla miljönördar fattar varför en ödeläggelse av Ojnareskogen vore ett ödestiget slag – inte bara för gaffelfibblorna utan också för oss. För många andra är det dock svårt att greppa och jag vill därför skriva om just det – om varför det är vi människor – inte träden – som är i verkligt desperat behov av trädkramare.

Som barn hade jag en ouskattande attityd till dem – trädkramarna. Jag växte upp i Svartedalens naturreservat i en liten stuga utan grannar och klättrade själv i träd mest hela tiden. Mitt bästa klätterträd var en ovanlig rödek. Grenarna högst upp var tunna och dit klättrade jag i protest när jag var arg på mamma och pappa och hotade att inte klättra ner igen förrän de blivit snälla. Då och då och vid ett av dessa tillfällen kom tyska turistgrupper för att titta på det sällsynta trädet. Den ylande ungen i toppen fick de på köpet.

Så snart jag lärt mig gå gick vi långpromenader i skogen. Minnesbilderna av kalhyggena tillhör mina tidigaste minnen liksom dem på hur träden låg staplade i högar längs vägen. Jag minns också om hur jag hörde att de ville göra ännu mer av vår skog till kalhygge och hur mamma och pappa berättade att det nu var en massa trädkramare som klättrat upp i träden och kedjat fast sig i maskinerna.

Jag beundrade deras mod men tyckte samtidigt att det var lite väl mycket för ett gäng träd. Fred, att hjälpa människor ur fattigdom och mänskliga rättigheter var viktigare att engagera sig i i mina ögon. Det var innan jag förstått hur allvarlig situationen är för våra ekosystem – innan jag var medveten om att vi med dagens sätt att leva och med dagens ekonomi kommit på total kollissionskurs med vår egen planet som vi är helt och hållet beroende av för vår överlevnad. Vill man i dagens läge göra gott för mänskligheten är det absolut första steget att skydda den miljö vi alla är helt och hållet beroende av för vår överlevnad. Kollapsar den kollapsar allt – dricksvattnet, matförsörjningen, freden, de mänskliga rättigheterna, värdigheten, samhörigheten och möjligheterna till att leva goda liv.

Johan Rockström och hans forskarteam på Stockholm Resilience Center har fått än mer internationellt erkännande efter att de lanserade de så kallade Planetary Boundaries – de planetära gränser vi som mänskligheten måste hålla sig inom för att miljön och mänskligheten inte skall kollapsa. Vi är riktigt illa ute när det gäller flera områden. Klimatet håller på att förändras så snabbt att vi är på väg till oåterkalleliga konsekvenser, fosforcykeln är helt rubbad och kemikalierna i vår miljö och våra kroppar når redan allvarliga nivåer. På inget område är vi dock så illa ute som när det gäller den biologiska mångfalden. Här har vi sedan länge passerat gränsen och situationen blir hela tiden värre. Uppskattningsvis dör 200 arter varje dag för gott.

Utan ett ekosystem i balans finns inget levande hav, ingen frisk luft, ingen frisk miljö och inga livsförutsättningar för oss människor. Det är därför det är genom att rädda arterna som vi räddar oss själva. Naturen kan ändras långt mer än vi människor. Därför är det framför allt inte miljön som har problem utan vi själva. Vi håller på att såga av den gren vi själva sitter på och slutar vi inte förvandla vår egen skog till ett kalhygge är vår framtid snart riktigt illa ute.

Förra miljöministern Andreas Carlgren (C) och även nuvarande miljöministern Lena Ek (C) har också försökt skapa stora rubriker av sitt deltagande vid internationella konferenser om biologisk mångfald – ett hedersvärt uppdrag. Där går det bra att prata om att vi måste rädda tigrarna och amazonas och signera urvattnade protokoll med ena handen. Samtidigt har de med andra handen signerat de lagförslag som industrins egenintressen dikterat och som gör det ännu enklare att skövla ännu mer mark och utrota ännu fler arter och ta oss ännu närmare en total kollaps. Det är inte bara upp till miljöministern hur miljöpolitiken blir. Fortsätter Anders Borg och Fredrik Reinfeldt strypa alla pengar till miljöpolitiken blir det inte mycket med den, men som miljöminister har man ett tungt ansvar som vilar på ens axlar att i så fall gå ut offensivt och berätta vad som håller på att hända. Det gör inte Lena Ek.

När det gäller Ojnareskogen sa så gott som alla experter och instanser nej till Nordkalks brytning. Grundvattnet är hotat, naturen kring brottet kommer ödeläggas totalt om det blir verklighet och dessutom hotas två närliggande områden som har så unik miljö att de utsetts till så kallade Natura 2000-områden – områden som Sverige gentemot EU-kommissionen särskilt förbundit sig att skydda.

Men Ojnareskogen håller på att bli historiskt. Det som började som försiktiga demonstrationer har nu byggt sig till en stor nationell rörelse. Hundratals demonstranter i skogen har tillfälligt stoppat avverkningen och berört tusentals medborgare i hela landet med sitt engagemang. Demonstrationerna har spritt sig till fler och fler städer och utanför Stadshuset samlades många hundra. När skedde det senast? Samtidigt har det nog bara börjat för ju fler som hinner bli insatta i vad som håller på att hända, ju fler ansluter sig för att aldrig ge upp. För när vi väl blivit insatta inser vi att att ge upp om Ojnareskogen och den biologiska mångfalden, det är som att ge upp vår framtid. Det är den Nordkalk desperat försöker bryta upp.

Det är därför företag som Nordkalk inte borde finnas. Företag skall vara dedikerade till att utveckla samhället – inte förgöra det för sina egna kortsiktiga vinstintressen. I november var jag i den andra vågen av egyptiska revolutionen. Jag gjorde intervjuer med olika ledare i den om vad som fått dem att göra revolution. Ahmed, som levde ett materiellt rikt liv hade då sovit många fler nätter på Tahrirtorget det året än i sin säng. ”Ingen kan leva fritt i en diktatur på samma sätt som ingen kan andas fritt i förpestad luft”, sa han och fortsatte ”tyranni är inte längre bara diktatur. Det är grupper av människor som försöker sko sig själva genom att förtrycka andra. De finns i politiken, religionen och i företagen. Det är därför dessa grupper ofta är närmare varandra världen över än vad de är med sitt eget folk. Det är därför vi måste revolutionera näringslivet också nu när vi störtat Mubarak och samtidigt som vi bygger en demokrati”. I Sverige finns massor av genuint dedikerade företag. Om Nordkalk är ett av dem lägger de omedelbart ner sin kamp för att få ödelägga Ojnareskogen och satsar på verksamhet som bygger upp – inte bryter upp – vårt framtidshopp.

Jag är djupt imponerad och tacksam för det hårda och fantastiska arbete som gjorts av alla dem som insåg allvaret med Ojnareskogen långt före mig själv och vi andra. Det är ni som fått upp våra ögon och stoppat maskinerna. Jag är också väldigt glad för att kunna ansluta mig till ert arbete idag. Under eftermiddagen tar jag mig till skogen. Lite grann känns som att åka hem. Här skall jag än en gång klättra upp i ännu ett hotat träd och vägra klättra ner förrän alla lovar att vara snälla igen – mot skogen och därigenom mot mänskligheten. För att skövla och bryta upp vår skog är att bryta upp vår framtid och det får aldrig någonsin hända.

Annonser
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

3 kommentarer till Det är vi människor – inte träden – som är i verkligt desperat behov av trädkramare

  1. eva skriver:

    Tack, Rebecka. Du skrev ner mina tankar, som vi – tack och lov! – delar med alltmer andra människor.

  2. Evigheten skriver:

    ””Vill man i dagens läge göra gott för mänskligheten är det absolut första steget att skydda den miljö vi alla är helt och hållet beroende av för vår överlevnad. ””

    Fråga: Inom ramen för den begränsade möjlighet man personligen har
    globalt sett kan man säkert göra något, räcker detta något?

    ””Kollapsar den kollapsar allt – dricksvattnet, matförsörjningen, freden, de mänskliga rättigheterna, värdigheten, samhörigheten och möjligheterna till att leva goda liv.””

    Fråga: Hur definierar du det goda livet och hur förankrat är definitionen i den
    resterande mänskliga samhörigheten hos dina 7 064 855 000 medmänniskor?

    ”””Utan ett ekosystem i balans finns inget levande hav, ingen frisk luft, ingen frisk miljö och inga livsförutsättningar för oss människor. Det är därför det är genom att rädda arterna som vi räddar oss själva. Naturen kan ändras långt mer än vi människor. Därför är det framför allt inte miljön som har problem utan vi själva. Vi håller på att såga av den gren vi själva sitter på ”””

    Fråga: Är det möjligen så att grenen skall sågas av för att bli av med obalansen?

    Med vänlig hälsning Evigheten

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s