Om att klyva ved – och den stora skillnaden mellan att arbeta och att slita

En del blogginlägg känns ännu viktigare att skriva än andra. Detta är ett sådant.

Innehållet kommer från i somras. Jag och några vänner har ett kollektiv/kursgård tillsammans. Lindsberg heter den och där höll jag till under semestern. Olika delar av miljörörelsen har haft kursgården i sin ägo sedan 70-talet och gamla kollektivister kommer stup i kvarten och hälsar på. En av dem var Karin som kom en dag i juli. Hon bodde där för trettio år sedan, är trädgårdsmästare och en av personerna bakom KRAV-märkningen m.m.

Jag bad henne om goda råd – om tips på vad vi skall tänka på för att det skall gå bra i längden – och det är hennes svar jag vill dela med mig av till er – den lilla och samtidigt så stora skillnaden mellan att slita och att arbeta. Karin förklarade skillnaden som att när vi arbetar blir vi starkare och gladare än om vi inte hade arbetat. Sliter vi blir vi svagare. 

I teorin är det lätt men inte alltid i verkligheten. Efter middagen samma dag skulle de andra yoga. Jag var för stressad. 71 kubik ved skulle ha varit kluven innan midsommar. Jag gick till vedklyven och började mata. I vanlig ordning försökte jag optimera och effektivisera arbetet så mycket jag bara kunde. Vedklyven fungerar så att en järnarm/matare går fram och tillbaka och pressar vedträt mot och igenom själva klyvbladet. Är vedträt kortare än avståndet mellan järnarmens utgångsläge och klyvbladet kan det vara flera sekunder(!) per vedträ som inte används. Mitt mål blev att försöka släppa ner vedträt och vända järnarmen i samma stund och på så sätt skynda på processen.

Visst ökade tempot, så ock skaderisken och så även pulsen. Snart steg stressen innanför revbenen. Till slut var det så pass illa att jag tack vare Karins citat inte kunde låta bli att hålla mig från skratt.

Jag tog ett par steg tillbaka. Kvällssolen rundade just det stora huset med näst intill filmisk tajming och värmde på ansiktet. Jag började mata lugnt istället – lät järnarmen gå tillbaka, lade sedan upp vedträt och väntade medan den klövs. Sedan nästa. Efter ett tag kom jag in i en jämn rytm och mitt tillstånd blev näst intill meditativt. Så höll jag på i timmar. Och när jag gick tillbaka in i huset var jag mycket riktigt mycket gladare än när jag börjat.

Ett av sommarens enligt mig bästa sommarprat i P1 tog upp samma sak. ”Finansvalpen som blev thailänds skogsmunk” berättar om hur munkarna skulle flytta en stor buddha-staty i djungeln. Han själv och ytterligare en västerländsk munk tar ett par steg tillbaka och försöker effektivisera processen. Då kommer en av de gamla munkarna fram och påminner honom – det viktiga är inte hur snabbt vi blir klara utan hur glada vi är efteråt. 

Resten av semestern praktiserade jag förhållningssättet – med lien, ogräset, målarfärgen, vedklyven igen osv. Då föddes också tanken på vad som skulle hända om jag jobbade på samma sätt även efter semestern. Vad skulle hända om jag skulle skriva, debattera, föreläsa, osv. på ett sådant sätt att jag alltid är starkare och gladare efteråt än när jag börjar?

Med dagspolitikens snabba puckar vinande och den agendasättande föreläsarkalendern fullklottrad är det inte alltid så lätt men förvånansvärt ofta går det ändå just förvånansvärt lätt – bara genom små justeringar och tankesättet i sig. Det kan handla om att jobba på disciplinerat men inte forscera, lyssna in när det är läge att dricka två glas vatten, byta ställning på stolen, när det är läge att skämta och skratta från magen i fem minuter in emellan…

Jag kan heller inte sluta undra vad som skulle hända om alla människor på alla jobb fick möjligheten att jobba på disciplinerat men utan att slita – om rörelsen ständigt gick framåt, aldrig avbröts av utbränning, utmattning och omstart. I stunden skulle det gå lite långsammare men jag är övertygad om att det skulle vara skönare för alla och garanterat långt mer produktivt i längden – och det är ju det som borde räknas.

Jag kommer fortsätta försöka praktisera det och jag vill gärna bjuda in dig till att göra det du också. Så att vi alla kan fortsätta brinna utan att brinna upp.

 

Annonser
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

3 kommentarer till Om att klyva ved – och den stora skillnaden mellan att arbeta och att slita

  1. I mitt jobb är en grundprincip ”sustainable pace”, ungefär hållbar takt. Det går ut på att man skall anpassa arbetstakten så att det skulle vara möjligt att hålla samma arbetstakt hela tiden utan att förbruka sig. Här har vi nästa steg, att bygga upp sig och få jobbet gjort samtidigt 🙂

  2. Gia Luhr skriver:

    Väldigt bra inlägg. Skillnaden i arbetsätt är ofta hårfin och ibland glömmer man bort hur man gör. Men det gör verkligen skillnad. Viktigt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s