Mitt TED-talk

I fem år har jag bott ett TED-talk (18 min) från stan. Så ni kan förstå att det var någonting alldeles särskilt att få chansen att göra mitt första alldeles egna TED-talk…

Temat var Change through cooperation och jag valde att tala om samarbete baserat på villkorslös kärlek. Det var hissnande men samtidigt det jag ville tala om hellre än någonting annat.

Här finns en fin film om eventet som helhet.

På TEDxHornstulls hemsida hittar du ett gäng fina bilder från eventet och länkar till de andra talarna: http://www.tedxhornstull.se/2012/

Via den här länken 

hittar du mitt TED-talk filmat på Youtube och här nedan hittar du det i text.

Hoppas att det skall ge dig något!

TEDxHornstull Logga

TEDxHornstull Rebecka Carlsson 

Inledning:

Tidigare har jag tänkt att det är någon annan slags personer som är redo att dö för någon annans frihet. Aldrig jag, mina vänner eller sådana som ni. Nästan ingen i Sverige. Men när du står på Tahrirtorget i revolutionens Egypten, har svalt tillräckligt mycket tårgas, är tillräckligt orolig för dina vänner som inte hört av sig på timmar, när statlig television fortsätter sprida lögner och förtal, när fler och fler och fler kollapsar på gatan och transporteras till de provisoriska fältsjukhusen på torget och militärpolisen inte tycks veta några gränser för våldet – då når du en punkt när du har fått nog. Det är då du inser att några kommer få dö för de andras frihet. Varför skulle det vara bättre att någon annan gör det än du?

Jag skall prata om samarbete – och det som jag anser är den högsta formen av allt samarbete – samarbete baserat på något så stort, så svårt och så oövervinnerligt som villkorslös kärlek. Och jag skall berätta om varför jag tycker att det är den formen av samarbete som är värdig vår tid.

Det var först förra hösten, när jag stod där mitt i folkmassan på Tahrirtorget, som jag förstod att samarbete baserat på villkorslös kärlek inte bara kan uppstå i en familj utan även i stora organisationer, ja hela nationer, och att samarbetet då blir så stark att det kan frigöra revolutioner.

Jag anser att anledningen till att vi inte har lika stora förändringar i Sverige just nu – som en fullskalig omställning till en hållbar utveckling – eller någonting annat som helt klart vore värt att kämpa för – inte är att vi inte har lika stora drömmar, utan att vi inte har samarbetsformer där vi tillåter varandra att försöka förverkliga våra drömmar fullt ut.

Idag i Sverige samarbetar vi förvisso på alla möjliga sätt. Men oftast i begränsade grupper. I det lilla samarbetar vi för att vi som individer skall få mer än andra individer. I det stora samarbetar vi inte. Där konkurrerar vi för att de grupper vi tillhör skall få mer än andra grupper. På så sätt är vårt samarbete oftast egoistiskt.

Dessutom är våra samarbeten oftast villkorade. Vi går bara med på att samarbeta så länge vi själva vinner på det. Om vi förlorar på samarbetet avbryter vi det.

TedxRebecka 1

Det här duger inte längre. Av tre anledningar.

1. För det första för att alltför många helt enkelt kommer att dö om vi fortsätter såhär. Vi har varit så framgångsrika i att samarbeta för egen vinnings skull att vi med dagens ekonomi kommit på total kollissionskurs med vår egen planet. De rent livsavgörande resurserna är ändliga, mer utarmade än någonsin samtidigt som de skall räcka till allt fler – mat, vatten, ved osv. och de kan fördelas på två sätt. Antingen fortsätter vi att konkurrera om dem. Då kommer många att dö. Eller också börjar vi dela på dem – samarbeta i det stora – inte bara för vår egen skull utan av kärlek till alla.

2. För det andra måste vi lära oss att samarbeta villkorslöst för att kunna bli rika på det som är så mycket mer värt än pengar och prylar – immateriella värden – som trygghet, frihet, vänskap, kreativitet, passion och kärlek. För om du vet att jag kommer att kämpa villkorslöst för din frihet alldeles oavsett vad du gör är det en helt annan frihet än om du vet att jag när som helst kan ta den ifrån dig.

3. För det tredje behöver vi villkorslös kärlek för att finna mod nog att våga misslyckas alla de där tusen gångerna vi behöver misslyckas innan vi kan hitta de lösningar som krävs för att säkra vår framtid. Det som utmärker vår tid är ju också att vi måste ställa om hela vår ekonomi i grunden och att ingen ännu har svaret på hur sjutton det skall gå till. Då duger det inte med villkorade samarbeten där vi måste hålla upp fasader för att låtsas som vi har koll eller bara fortsätter samarbeta så länge vi vinner på det kortsiktigt. Vi behöver fortsätta samarbeta genom de tusen misslyckandena – ända tills vi har lösningen – villkorslöst.

Del 1:

Villkorslös kärlek eller samarbete baserat på villkorslös kärlek kanske ni i första hand kopplar till familjerelationer. Låt mig dela med mig av en glimt från mitt mörka förflutna…

19143_270123433512_4227373_n

Jag är fyra år. Pappa byggde fioler och jag ville spela fiol. Mina föräldrar valde då att göra mitt mål till sitt – på det sätt man gör någon annans mål till sina när man älskar någon villkorslöst. Det var beundransvärt för om ni någon gång själva hållit i en fiol vet ni hur många timmar det låter för jävligt innan gnisslet blir till ljuv musik.

De hade kunnat utforma det här samarbetet på lite olika sätt. Villkorat vårt samarbete till exempel – sagt ”Sätter du inte Vivaldis A-mollkonsert på nästa försök då är det slutspelat.” Men istället gav de mig friheten att försöka allt jag kunde.

Eller så kunde de ha tillämpat konkurrens. Pappa hade kunnat säga: ”Skall vi tävla eller. Den som spelar snyggast får den andres lördagsgodis”. Det finns dem som på fullaste allvar fortfarande tror att konkurrens är det som bäst driver utvecklingen. Det tror som tur är inte min pappa. Och jag lovar er att all utveckling konkurrens kan ge, det kan kärlek ge oss tusenfaldigt.

Del 2:

Det var som jag berättade i inledningen i den egyptiska revolutionen i november förra året som jag förstod att samarbete baserat på villkorslös kärlek inte bara kan uppstå i familjen utan också revolutionera hela samhällen.

Två vänner och jag åkte dit. Dels för att göra vad vi kunde för att öka Sveriges tryck mot militärrådet som fortsatte tortera och förtrycka sin egen befolkning. Dels för att spela in en film om vad som händer inuti en person som bestämmer sig för att göra revolution.

Jag hade blivit smått besatt av frågan. Jag ville förstå vad som fått så många att trotsa allt det som hållit dem tillbaka tillbaka, för att ge sina drömmar om ett fritt Egypten en chans. Kunde jag förstå det kunde jag kanske förstå vad som skulle kunna öppna för fullskalig omställning även i Sverige.

Jag mötte de modigaste personer jag någonsin träffat. Som Ahmed. Som om dagarna bygger städer säkrade med 100 % förnybar energi där det tidigare bara fanns öken. Som på eftermiddagarna är med och bygger upp ett av alla de politiska partier som nu finns där det tidigare bara fanns ett fåtal korrupta. Och som på kvällarna demonstrerar med tiotusentals, hundratusentals eller miljontals andra på Tahrir – torget där det en gång fanns gräs och de i år sovit fler nätter än i sina egna sängar.

391161_10150396287298513_443029171_n

De gör det inte av egoism. Du riskerar inte att dö för någon annans frihet för egen vinnings skull. De gör det för någonting som är större än dem själva – en dröm om att alla i Egypten en dag snart skall kunna leva i frihet. I sin kamp hade de hittat ännu mer kärlek till varandra.

De kommande dagarna blossade andra vågen av revolutionen upp. Tahrir och de kringliggande gatorna förvandlades till en krigszon. Då bevittnade jag hur revolutionen inte bara påverkade dem utan hur den blev en del av mig. Vi försökte rapportera allt vi kunde till svenska medier. De följande dagarna sprang vi upp och ner mellan hustaket där vi bodde och hade wifi och Tahrir. Dag som natt. Jag hade egentligen journalistskräck men det glömde jag bort. Jag försökte senare förstå vad som gett mig dessa för mig superkrafter annat än adrenalinet. Jag bryr mig ju lika mycket om andra när jag är hemma i Sverige men här tror jag inte att jag skulle ha gjort samma sak. Det jag nu förstår var avgörande var inte att jag ville göra allt i min makt. Utan att jag nu för första gången befann mig i ett politiskt sammanhang där alla lät mig göra det.

Jag upplevde revolution som ett obeskrivligt grupptryck. Men istället för att begränsa dig – istället för att skrika ”vem tror du att du är? Försöker du vara märkvärdig?” – så är revolution det mest frigörande grupptryck som finns. Allt omkring dig ropar åt dig att göra allt i din makt för det du tror på – att bara prova. Man är inte snygg när man provar nya saker. Jag lovar att ingen är snygg i en revolution. Ändå är alla vackra och värdiga att kämpa för i de andras ögon. Sådan kärlek och sådant samarbete ger styrka. Samma effekt som mamma och pappas villkorslösa kärlek haft när jag var liten. Och det var en obeskrivlig känsla att känna friheten att få omsätta en kärlek till andra människor och deras frihet så fullt ut i handling som jag fick där och då.

rebecka-carlsson-tahrir-1

Del 3:

Jag åkte hem till Sverige och politiken. Efter nyår kom kallduschen. Sverige beväpnar världens värsta diktaturer. På tårgasbehållarna i Egypten hade det stått ”Made in U.S.” Det hade lika gärna kunnat stå ”Made in Sweden”.

En lördagskväll satt jag i min kompis Sandras soffa och grät av förtvivlan och utmattning och svor om vart annat. Statsministern för vårt eget land hade just sagt att han aldrig skulle darra på manschetten när det gäller det som ger jobb, det som ger exportinkomster till Sverige. Denna villkorslösa kärlek till det egoistiska – i sin mest fruktansvärda form.

Jag fortsatte att svära där i soffa och tillslut klämde jag ur mig att ”Ibland skulle jag bara vilja skapa ett eget samhälle, med en egen ekonomi, utan girighet, där alla kan ge det dem kan till varandra av kärlek.” Det låter pretto men det var ungefär så jag sa. Sandra sa att ”jag, Pablo och Kinna har velat göra det i flera år, bygga upp en kursgård och kollektiv eller så där vi kan leka med ny form av ekonomi i miniatyr. Vi behöver bara ett hus”. Jag stirrade tillbaka och sa ”Jag kanske har ett hus”.

Ett drygt år innan hade jag blivit erbjuden att ta över en av de vackraste platserna jag vet på jorden. Det är ett gigantiskt hus som heter Lindsberg och ligger i Dalarna. Här har alternativrörelsen levt och verkat i decennier, nya idéer om samhälle och ekonomi har fått testas innan de blivit en del av samhället som helhet. Nu behövde stället nya personer som skulle driva det.

Två veckor senare hade vi tagit över huset och hela sommaren har vi börjat utveckla Lindsberg till ett hus för visioner och en verkstad för framtidens samhälle och ekonomi – samarbete baserat på villkorslös kärlek – där vi ger för att ge och inte för att ta – ett hus för allt som gör livet värt att leva.

TEDxLindsberg

Det är lätt att falla tillbaka i gamla mönster, att se till sitt eget. Men många gånger lyckas vi. Hela huset genomsyras då av generositet, givmildhet, omtanke, trygghet, mod och villkorslös kärlek till varandra. När det händer utlöser det en fysisk reaktion i mig. Det är som att mitt ego får tillräckligt med kärlek för att släppa taget och jag kan då helt och fullt ägna mig åt att försöka bygga på något som är större än mig själv.

Som när jazzviolinisten slutar styla med sina solon, sluter ögonen, lyssnar och börjar skapa musik tillsammans med de andra – som liksom växer fram som ett moln över allas huvuden.

Det är det här som alla de bästa samarbetena har gemensamt – att vi helt och fullt kan släppa våra egon och fullkomligt fokusera på att bygga någonting som är större än oss själva.

Avslutning:

Nu kanske du tänker att det är en sak att göra det i sitt eget lilla hus i sin egen lilla värld – men en helt annan sak att vrida runt hela samhället och ekonomin. Yes box. Det är det så klart.

Vi behöver sluta konkurrera och börja dra åt samma håll. Men vilket håll? Vi behöver höja ambitionerna. Men vilka ambitioner? Visst kan företagen där vi jobbar gå med ekonomisk vinst men är det allt vi drömmer om? Vad är det som vi drömmer om? Och om vi vet vad vi drömmer om, skall vi då behöva hänga våra drömmar i kapprummet på jobbet?

Och om företag slutar ha vinst som mål och istället börjar se vinsten som ett medel för att skapa någonting större än sig själva – det är ju en sak. Men hur gör vi så att hela systemet – från lagstiftning till politiska incitament drar åt samma håll – samarbetar med alla andra som försöker göra bra saker. Idag är incitamenten ju fortfarande på samma sida som de som utnyttjar andra och lämnar kvar sin skit.

Poängen är att vi inte behöver ha hela strategin för att kunna ta steg i rätt riktning. Ingen på Tahrir hade strategin för hur de skulle genomföra hela revolutionen när de började. Allt de hade var en riktning, och snart ett samarbete där allt var tillåtet att försöka.

Samma sak gäller för oss. Tar vi bara riktningen till våra företag och organisationer och kan vi där säkra ett samarbete där allt är tillåtet att försöka – tusen gånger – ett samarbete baserat på villkorslös kärlek i det lilla – då är vi igång.

Tack

Annonser
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

3 kommentarer till Mitt TED-talk

  1. Evigheten skriver:

    Tre anledningar…….

    Drömmen du beskriver kräver ”äkta” altruism.
    ”Äkta” innebär att den är lika självgående
    som andetaget eller hjärtslaget.
    Den finns i ett fåtal människor idag.

    Var i dit tidsperspektiv är drömmen uppfylld?

    Jag tror att om 7-10 generationer ser vi möjligen
    något som skulle kunna likna din dröm.
    Kan väl säga att jag har samma dröm.

    Dessförinnan har det naturligtvis hänt mycket omvälvande
    upplevelser som förmodligen gett upphov till mycket lidande.

    Om ytterligare 20 generationer kan drömmen vara verklighet.
    Vilket är en egen teori grundad på människans historia och verklighet.

    Att älska sig själv villkorslöst är en bra träning för det motsatta.

    Med vänlig hälsning Evigheten

  2. Martin skriver:

    Åh, vilket fantastiskt inpirerande tal om den villkorlösa kärleken som grund för samarbete 🙂 Jag har just satt punkt för en liten kortuppsats i Ekofilosofi som jag just kallar ”Kärlek som handlingsgrund och handling”. Utgångspunkten för engagemang i miljö- och solidaritetsorganisationer är ofta ”en bred och djup kärlek till livet, en vördnad och respekt för livet i dess mångfald och skönhet”, något jag spinner vidare på, Jag skickar gärna uppsatsen till dig om du vill, en och en halv A4 lång.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s